Tyst är natten

Tyst är natten vid mitt fönster

kall är luften

singlar snö

Lägger sig i vackra mönster

men i morgon

blir det tö

Där i mörkret ropar själar

hjälp oss finna

vi vill dö

Evighetens dömda trälar

söker hitta

livets frö

© Petra Pantzar

Månljusnätter

 Du var sådan jag föreställde mig själva friheten. I dina ögon rymdes en gammal mans visdom. I dem förnam jag vidden av hela vår existens. Under månljusnätter om vintern, betraktade jag dina rofyllda andetag och lakanet som gled av din kropp. Alltid ville jag sträcka ut handen för att röra vid dig, känna värmen som strömmade från de vilande musklerna, omslutas av lugnet och styrkan. Ibland höll jag min hand alldeles nära.     

   Bleka och magra gömde vi oss för världen. Somnade nakna, omslingrade, ansikte mot ansikte, tårögda inför kärlekens storslagenhet. Sällan använde vi ord. Andetag och blickar, händer och läppar, sådant var språket.

© Petra Pantzar

Julefrid i juletid

Det är just vid juletid det skulle vara så härligt att få vara ett litet barn igen. Det är den tiden på året då man vaknar om morgonen och det fortfarande är mörkt ute. Föräldrarna småpratar i köket, tänder levande ljus och ställer fram tomtegröt på bordet. Hunden kurar på fårskinnsfällen och slickar en kärvänligt när man lägger sig bredvid i pyjamasen. På radion spelas julsånger och huset fylls av härlig julefrid. Under granen i finrummet skymtar julklapparna, och den allra största, den med det vackraste pappret… den är till mig!

"Det strålar en stjärna förunderligt blid,

i öster på himlen hon står

Hon lyst över världenes oro och strid

i nära två tusende år.

När dagen blir mörk och när snön faller vit,

då skrider hon närmre, då kommer hon hit

och då vet man, att snart är det jul.

Ty julen är härlig för stora och små,

är glädje och ljuvaste frid,

är klappar och julgran, och ringdans också,

är lycka oändligen blid,

är ljus, alla ögon då stråla som bäst,

och stjärnorna tindra som mest

och där ljuset är, där är det jul."

Det är just vid juletid det skulle vara så härligt att få vara ett litet barn igen. Det är den tiden på året då man vaknar om morgonen och det fortfarande är lika mörkt ute som det är inne - i bröstet. Föräldrarna grälar i köket, pappa slår mamma så spritflaskorna klirrar när hon stöter huvudet i bordsbenet. Hunden gnyr på trasmattan och kissar på sig av rädsla. ”Det strålar en stjärna” spelas på radion och melodin förknippas för all framtid med pappas rytande stämma och mammas uppgivna gråt. I finrummet skymtar inte granen, utan grannen som sover ruset av sig...

© Petra Pantzar

Jagad

Gatan låg öde framför honom. Fukten, kylan och dimman kröp in under kläderna. I gatlyktans bleka sken syntes siluetten av en katt som snabbt slank vidare in i skuggorna. Pulsen dämpades en aning, andningen likaså. Han hade slutat springa och gick nu med långsamma steg utmed trottoaren. Tänderna skallrade och han kunde inte avgöra om han frös eller var rädd, eller kanske både och. Handen kände i fickan efter kniven. Fingrarna gled fram och tillbaka några gånger över det blanka träskaftet.

   Det var Cedric som skickat snubbarna, det var John säker på. De hade väntat i en bil som stod parkerad längre ner på gatan där han bodde. När han passerade hade den ena killen kastat upp bakdörren på Mercan rakt i magen på honom. Han förstod först inte vad som hände utan vacklade åt sidan och kippade efter andan. En vältränad kille stod plötsligt framför honom med armarna i kors över bröstet. Solglasögonen dolde större delen av det ärriga ansiktet. Samtidigt hörde han hur ytterligare en bildörr öppnades och det var då han förstod allvaret och började springa.

   Pengarna de var ute efter hade han blivit av med under ett besök på kasinot för en månad sen. För att lyckas få fram dem igen hade han kontaktat en vän till en vän som hade kopplingar till travbranschen. Där hade han gjort ett misslyckat försök att preparera en stjärnhäst med olagliga substanser, men det hade bara resulterat i skamkänslor och ett än djupare hål i plånboken. Veckorna fram tills nu hade inneburit hotfulla telefonsamtal och otrevliga hälsningar per post. Helst rörde han sig endast i dagsljus på platser där det fanns många människor. I kväll var ett undantag. Desperationen i att skaffa fram Cedric’s pengar hade lockat honom ut i mörkret.

   Plötsligt syntes ett par billyktor längre fram på gatan. Han stannade. Hastigt tittade han åt sidan för att hitta ett ställe att gömma sig på. En liten gränd ledde in mellan två hus, men han kunde inte se om den fortsatte eller tog slut. På andra sidan, tvärs över gatan växte några stora buskar och de kändes som ett bättre alternativ. Snabbt sprang han över gatan och ställde sig i buskaget. Bilen närmade sig sakta. Pulsen ökade igen och han bet ihop käkarna hårt. Hjärtat bankade i bröstet. Bilen var nästan framme nu, han kunde inte se den, bara ana ljusskenet från billyktorna och höra den. Så stannade den. Mitt framför buskaget slog föraren av motorn och klev ur. Genom grenarna såg han till sin förskräckelse att det var samma Mercedes.

   Kroppsbyggaren klev också ur och de tände varsin cigarett. Röken från dem bildade grå pelare som försvann någonstans i dimman. Han greppade knivskaftet med handen i fickan, kramade det ordentligt och försökte kontrollera andningen. Männen mumlade något till varandra som han inte kunde höra. Men så kom kroppsbyggaren gående mot buskaget och grävde i skrevet för att öppna gylfen. Med en djup suck började han urinera.

   Så ringde Johns mobil! Som ett skärande alarm bröt ringsignalen fram genom tystnaden…

© Petra Pantzar

   

     

I en annan del av världen

Jag hade befunnit mig i staden Calcutta några dagar. Hotellet jag bodde på hette The Oberoi Grand och var ett lyxpalats i engelsk kolonialstil. På rummet fanns en gigantisk himmelsäng där jag gärna sträckte ut mig för att äta från det dignande fruktfatet eller för att läsa dagens The Telegraph. Varje morgon knackade Billy på dörren, han var en indisk man med silverbestrött hår klädd i stärkt skjorta och väst med guldbrokad. Frukostvagnen som han parkerade i rummet var fylld till bredden av tallrikar i äkta silver. När han lyfte på silverkupan som höll maten varm sa han alltid ”tadah” i värsta Mr. Bean-anda, och efter ett par dagar fick jag koncentrera mig en stund i förväg för att inte brista ut i skratt när han dök upp.

   Hotellets lounge var magnifik. Den var stor som en balsal med blanka golv och stora pelare i vitt och guld. I ena delen stod en flygel och i en annan del låg själva receptionen. Soffgrupperna var fluffiga och mjuka och när man väl hade satt sig ville man sitta där länge. Platsen var ett utmärkt ställe att iaktta människor på. Precis så som flygplatser också är. Jag gjorde det till en sport att gissa varifrån människor kom och varför de var där.

   Innergården var ett trädgårdsliknande poolområde med himlen som tak. Där kunde man sitta och sola eller vistas under parasollet, äta, eller ha möten, eller bara umgås. Bada var det ingen som gjorde, vad jag vet. Det var väl helt enkelt så att människorna som bodde där inte var där på badsemester.

   Men Indien vore inte Indien, om det inte också var så att när jag drog tillbaka gardinen i hotellrummets fönster, så mötte mig en helt annan värld. Gatan nedanför (jag bodde några våningar upp) var smutsig och dammig. Just när solen började visa sig över hustaken, visade sig också människorna. På några minuter blev den tomma gatan en myllrande flod i allsköns färger. Där kom vackra kvinnor i sina lysande saris, och stiliga män i knäkorta företrädesvis rutiga höftskynken. Barn skuttade runt sina föräldrar i volangprydda klänningar och skjortor med väst. Längs de lortiga husfasaderna satt tiggare med framsträckta händer, bugande och nickande åt de mest välklädda förbipasserande. Rickshaws tricksade sig fram i snabb fart och väjde då och då för kossorna som naturligtvis hade företräde. Ibland kom cyklar med pakethållarna fulla av hönsknippor. De stackars fjäderfäna var hopsatta i benen och bildade tillsammans stora, vita dammvippor.

   Till de märkligaste fenomenen på gatan hörde toalettvanorna. Ja, alldeles riktigt, toalettvanorna. Första gången jag upptäckte det så trodde jag inte mina ögon. Jag iakttog hur en man i höftskynke plötsligt stannade upp, satte sig på huk (mitt i gatan) och bajsade. Att han gjort just detta förstod jag inte förrän han reste sig och gick vidare som om ingenting hade hänt. Kvar i dammet låg hans avföring. Ännu mer paff blev jag sekunderna efter då en annan man kvickt rusade fram med skrapa och skyffel för att ta bort det. När jag hade studerat detta några dagar fick jag klart för mig att, jo, så här går det verkligen till. Endast männen gjorde så, och det fanns alltså andra män som hade som yrke att samla upp avträdet.  

   Calcutta är en brokig stad. Där finns allt för några och ingenting för andra. Klasskillnaderna är tydliga, liksom kastsystemet trots att det är ”avskaffat”, ingen ifrågasätter det heller på grund av religionen. Att vistats där en tid gjorde mig till en bättre människa, jag fick mer empati, nya perspektiv och ett annat djup i hur jag agerar och tänker i mitt eget liv. Bäst minns jag dofterna och färgerna, fattigdomen och de glada skratten som klädde den, rikedomen och de bistra minerna som omgav den, myllret i trafiken och mysteriet hur den flyter på utan särskilt många olyckor. Och människorna, de vackra vänliga människorna.  

     

 © Petra Pantzar

Vem kunde veta?

Vem kunde veta, att där bakom skrattet? Vem kunde ana, vem kunde tro? Så många gånger du kom gående emot mig med stora ögon fulla av klokskap. Och barnen som omringade dig, trygga, glada och förväntansfulla. Energin hos dig som smittade av sig, fnittret och buset som bubblade. Leken och kärleken till barnen. Du var så älskad!

   Så vem kunde veta, att där bakom skrattet? Vem kunde ana, vem kunde tro? Din smärta så envist den höll sig i skuggan, så väl den doldes i solens sken. Din smärta som jag inte kände, som du inte tyngde någon med. Det gör mig så ont, att du hade så ont att du inte orkade finnas mer. Det gör mig så rädd, att du var så rädd för det som är otäckt här.

   Så vem kan veta, att där bakom skrattet? Vem kan ana och vem kan tro? Att någon man möter längs vägen, vandrar sina sista steg på denna jord…

© Petra Pantzar

Ödesklockans timma

Det händer ibland att själar hakar i varann. Att de till synes slumpvis får en gåva i form av rum och tid. Där kan de välja att stanna en stund, vila och låta förnuftet segra över känslan. De kan också välja att låta sig darra och skälva, att mötas och förgöra förnuftet. Välja att smälta, enas och helas i en gemensam resa där ögonblick är år.

Jag ser i dina ögon, dina oändliga och gnistrande, att du vet. Du vet att nu är tid och nu är rum, att nu är Ödesklockans timma. Där ute i gatlyktans sken står du och brottas med vissheten medan dimman sluter dig i sin famn. Vi har varit här förut, besökt Våndans näste och Beslutets hus, där varje vägval har som uppgift att förinta.

Jag känner dina sår, din smärta och ensamheten som kväver. Ärren och åren som ristat och nött, som gjort dig så levande och vacker. Vi möts i blicken. Detta heliga luftrum som ingen kan beträda, som ingen kan våldta eller stjäla. Där kan vi dela ontet, andas och finna modet att beröra. I sömnen äger jag dig. Din späda kropp förloras i mina armar. Den spänner i en båge som lustfyllt ser sig hän i ryckningar och rop. Svettpärlor och tårar avlöser varandra, löper längs den mjuka huden som daggdroppar i gryningen. Din röst trygg och spinnande, väver sig en egen bädd i mitt tomma bröst. Där vågar den vila, flytta in och bebo.

Men vi räds längtan med sin gnagande hunger, vi räds saknaden och milen. Fruktan som skoningslöst äter, ständigt svulten efter svaghet, ständigt törstande, sökande, närvarande…

Så är Avskedet där. Smärtsamt och oundvikligt. Tveksamt trevande i känslosnåren, rädd för att snava och falla. Och ändå är de så oändligt gnistrande, ögonen som följer mig där bortom horisonten.  

© Petra Pantzar

Arbetsgivarens dröm

Den ensamma mamman. Lyssna på det ett tag, visst har det en negativ klang och en ”tycka-synd-om” stämpel? Den ensamma mamman är det synd om, för hon har ingen man (ingen tycker om henne, ingen vill ha henne och hennes barn, och just därför är det något fel på henne) Den ensamma mamman, det är hennes (bokstavs-) ungar som bråkar i skolan, som är skitiga och trasiga, och som det aldrig kommer att gå bra för i framtiden.

   Den ensamma mamman, henne kan man inte anställa, hon har ingen barnomsorg efter klockan 18 (det är hennes fel) och hon måste vara hemma med sina sjuka barn (kostsamt) så henne kan man absolut inte riskera att ge en anställning.

   Jag vill verkligen hjälpa till att ändra på den här uppfattningen, och det är inte bara för att jag är ensam mamma själv. Tänk vilken fantastisk människa den ensamma mamman är! Hon har ensam skött sina kolikbebisar (där går många föräldrar i väggen fast de är två) hon har ensam brottats med alla trotsåldrar (”vänta du tills pappa kommer hem”…) ensam vakat vid feberbädden (vem byter av) och ensam försörjt sina barn med mycket små medel. Tänk på en traditionell familj, tänk på den traditionella ansvarsfördelningen och tänk att den ensamma mamman (eller ensamma pappan för den delen) gör allting på egen hand av det som den traditionella familjen delar på.

   Den ensamma mamman är en tusenkonstnär! Hon är arbetsgivarens dröm, om bara arbetsgivaren ville tänka efter. Hon kan hålla en stram budget, ta ansvar, medla i konflikter, vårda, lyssna, råda och leda, fatta bra men ibland obekväma beslut, vara alert större delen av dygnet, planera och organisera, vara fantasifull och kreativ, listan kan göras hur lång som helst. Det här är väl vad alla arbetsgivare letar efter?

   Forskning visar dessutom att för ensamstående mödrars barn går det oftast väldigt bra. Barnen har ofta bra betyg och fortsätter läsa på universitetet. (De vill väl försöka undvika att leva under så usla levnadsvillkor som deras stackars mammor fått göra…)

Arbetsgivare borde dessutom betala en rejäl lön till de ensamma mammorna. De har genomgått mycket möda och besvär för de egenskaper och den kompetens de kan erbjuda!   


  © Petra Pantzar

När sommaren är slut

I somras hade han det bra. Solen värmde och barnen klappade honom över ryggen. De busade och lekte i gräset. I köket stod skålar med mat och färskt vatten. På kvällarna låg han i knäet på husse och tittade på TV. Om nätterna sov han på mattes kudde. Alla pratade med honom och kliade honom under hakan. Men så en dag åkte familjen. De kom inte tillbaka.   

    Han har väntat länge nu. Frosten biter i tassarna och magen skriker. Vattnet som rann i stupröret har tagit slut och han är törstig. Varje dag sitter han på trappan och jamar mot dörren. Ibland hoppar han upp på fönsterbläcket och tittar in. De är inte där. Han är ensam. Ögonen rinner och varar, pälsen är tovig och matt. Under hakan hänger ett par välfyllda fästingar och i det kletiga örat frodas skabben. Det kliar. Han gör tama försök att lyfta bakbenet för att klia sig. Han är svag, vacklar och tappar balansen. Ryggraden är vass och revbenen syns.

   En novembernatt somnar han i rabatten framför stugan. Snön singlar sakta ner över honom. Han rycker till några gånger i sömnen för att skaka av sig den. Slutligen upphör andningen. Gryningsljuset avslöjar att katten är täckt av snö. Nospartiets frostbeklädda morrhår är allt som sticker fram i den kalla snöhögen .

   År efter år får vi höra om sommarkatterna, ändå upphör de inte att existera. Jo, om de inte självdör förstås. Det är för mig rent obegripligt hur människor kan utsätta djur för detta. Har de inget samvete i kroppen? Är okunskapen så stor? Vad är problemet? Om man inte kan ta hand om ett djur och ge djuret ett gott liv så ska man minsann inte ha några djur! Det gäller förvisso i lika hög grad föräldrar som inte kan ta hand om sina barn…

© Petra Pantzar

Osynlig kraft

Sjön ligger blank som en spegel. Det rosa morgondiset skingras undan för undan. Lågt över vattnet rör sig en rak linje av måsar. De landar på en klippa där de flaxar och väsnas ett tag innan de kommer till ro. Löven singlar ner från träden och lägger sig i vattenbrynet. Där bildar de en matta av varma höstfärger. En svag vindpust snuddar trädkronorna bakom mig, och för en kort stund omges jag av ett lövregn. I skogen hörs vatten rinna utmed kleven och när jag vänder blicken däråt upptäcker jag dovhjortarna som släcker törsten. Då jag närmar mig höjer de huvudena och vädrar med vidgade näsborrar. I några sekunder står de som förstenade med stirrande ögon för att sedan sätta i väg bort mellan träden. Klövarna klapprar mot stenarna och grenar knäcks i framfarten. Snart är de försvunna.

   Jag fortsätter gå utmed stigen. Fötternas tyngd får vattnet att sippra fram ur mossan och det sugande ljudet markerar mina steg. Så ekar ett dovt kluckande läte högt uppe i tallen. Min närvaro oroar fågeln som sitter där. Jag stannar och lyssnar. Lätet är obekant, men liknar till viss del en duvas. Plötsligt flyger den till nästa träd och nu kan jag se den. Blank och svart slår den sig ner i grantoppen, korpen.

   Solen stiger högre på himlen och letar sig in genom grenverket. Den värmer ansiktet och fyller mig med energi. Skogens rika dofter är mustigt mättade och längre fram hör jag bruset från vattenfallet. Ljudet tilltar i styrka och snart hörs endast detta och ingenting annat. Vid vattenfallet sätter jag mig på en murken trädstam. Vattnets väg och de vita virvlarna hypnotiserar mig. Länge sitter jag där och drömmer. Så småningom väcks jag av stänken och vandrar vidare. Naturens höstskrud är slående vacker. Jag känner mig ödmjuk och tacksam över att få uppleva den. Hela jag blir avslappnad och lugn, det är som om en osynlig kraft tränger in i mig. Många borde unna sig detta!

© Petra Pantzar

En jävlighet

Av alla jävliga jävligheter är cancer en av de mest jävliga jag känner till. För tillfället finns det några människor omkring mig som har gjort den jävelns bekantskap. Den bekantskapen kan jag gott klara mig utan. Tänk att sitta där hos läkaren och få cancerbeskedet. På några få sekunder, med några få ord sätts hela världen plötsligt i gungning.

   Varför gick jag inte till läkaren tidigare? Jag har inte så ont, jag känner mig pigg, det måste vara fel. De måste ha förväxlat mina röntgenbilder, jag har inte cancer. Tankarna mal i huvudet. Senare slås man på käften av ”tänk om jag dör!”  

   Hur ska det gå för min partner, han klarar inte av att få reda på det här. Han avskyr allt vad sjukdomar och sjukhus heter. Sen det mest fasansfulla; hur ska det gå för mina barn? Mina älskade barn, jag kanske aldrig får se dem växa upp, aldrig se dem ta studenten, aldrig se dem gifta sig, aldrig, aldrig… Vem ska trösta dem när de är ledsna? Vem ska älska dem och vem ska finnas där? Frågorna dansar en evig dans.

   Så kommer ilskan. Fan heller! Cancern tar inte mig, den skulle bara våga! En period av intensivt arbete följer, det blir kunskapsinhämtning på hög nivå, för nu börjar livets hårdaste fight. Behandlingar startar, behandlingar som ska hjälpa, men som får en att må så dåligt och som gör att man känner sig sjukare än man någonsin gjort.  

   Nu är det oktober. Det är den tid på året då vi pratar om cancer mest. Kanske är det hög tid att prata om cancer under övriga året också. Det handlar om så många drabbade, inte bara de cancersjuka själva utan också deras anhöriga och vänner. Vi känner alla någon som lever med det här på ett eller annat sätt. Vi känner också någon som inte längre finns med oss just på grund av cancer. Kanske borde vi snart börja fundera på vilken sorts mat vi äter och vilken slags luft vi andas…

© Petra Pantzar

Den första kärleken

Ibland känner jag saknad efter den lust och iver som slukade mig som ung. Allting var spännande, varje ny dag ett oskrivet blad och varje tickande minut innehöll nya tankar. Med åren omformas sättet att förhålla sig till livet, både på gott och ont. Några saker som aldrig kommit att förändras är dock min nyfikenhet, min kunskapstörst och mitt intresse av att uppleva andra kulturer. I dag är det väl just detta som driver mig framåt. Fast viktigast av allt för mig är känslan av frihet. Frihet är faktiskt det vackraste som finns, till och med vackrare än kärlek.

   Jag minns en gång då jag kände den här frihetskänslan väldigt starkt. Det var i augusti på mitt sjuttonde levnadsår. Jag hade tjänat ihop några kronor genom ett sommarjobb på västkusten. En arbetskamrat slängde ur sig frågan om någon hade lust att hänga på en resa ut i Europa under en månad. Den enda som nappade var jag och snart stod jag på tågstationen i Falköping och väntade på det tåg som skulle ta mig och kompisen ut i stora, vida världen.

   Vi färdades genom Danmark till Rödby vidare över Kattegat till tyska Puttgarden. Därifrån åkte vi mot Hamburg för att hoppa på nattåget till München. Vi hittade två lediga platser i liggvagnen, jag sträckte ut mig på mellanvåningen med ansiktet vänt mot fönstret. Snart vaggades jag till sömns av tågets rörelser. Jag vaknade någon gång i gryningen då solens första strålar letade sig in bakom de fördragna gardinerna. Det var tyst i vagnen, alla sov. Försiktigt sköt jag gardinen åt sidan. Landskapet utanför badade i det milda morgonljuset. Åkrarna lyste i orange, daggen tyngde axen och en lätt dimma svävade över fälten. Himlen reste sig som ett oändligt mångfärgat valv över oss. Jag öppnade fönstret en liten, liten bit för att insupa dofterna från det vackra scenariot.

   I den stunden upplevde jag en överväldigande frihetskänsla. Jag kände mig så levande, insåg att allting var möjligt och att världen väntade på mig. Det här var första gången jag blev kär på riktigt, i själva livet. Det sägs att kvinnor minns sina första par skor bättre än de minns sin första kyss. Där kan jag bara instämma – de bruna mocca-bootsen med klack i fjärde klass kan jag beskriva in i minsta detalj. Men bäst av allt minns jag första gången jag kände mig FRI! 
 © Petra Pantzar

Ett livsavgörande ögonblick

Stel och skräckslagen ligger hon på rygg bredvid den okände mannen. Hennes arm nuddar vid hans och hon anar livlösheten i den. I taket, det vita intetsägande, hänger långa lysrör som bländar och framkallar dansande punkter i luften. Först tror hon att hjärtat har stannat, men märker sedan att det slår så hårt att det bedövar henne.

   Larmet tjuter ihållande, ljudet går in i öronen och får skallbenet att verka trångt. Värmen kommer krypande, omringar kroppen underifrån och kittlar olustigt mot armens nakna hud. Sakta tränger den igenom bomullsbyxorna och det randiga linnet, vandrar långsamt upp mot axlarna och håret. Andetagen är häftiga, nästan flämtande. Motvilligt inser hon att värmen som slukar henne är mannens blod. Han är skjuten, förmodligen död. Gång på gång ser hon händelseförloppet spelas upp. Mannen i rånarluvan, pistolen som blänker, det första skottet som avrättar sorlet i banklokalen, rånarens skarpa röst som klyver tystnaden. Allt det ser hon medan punkterna framför hennes ögon fortsätter att dansa.

   Blodet kallnar, byxorna stramar runt låren när hon återfår modet att röra sig. Utan att vrida på huvudet viker hon blicken åt sidan för att iaktta den döde mannen. Han ligger på mage med kinden tryckt mot stengolvet, ögonen blåsta i glas. Munnen gapar lätt och löständerna hänger utanför. En egendomlig känsla infinner sig. Hon blir upprymd, nästan upphetsad när hon förstår att hon överlevt. Blodpölen under henne får genast betydelse. Den bildar en skiljevägg mellan liv och död, blir en hinna av hopp i vilken hon nu speglar sig. Instinktivt vill hon förena sig med den okände mannen. Sakta rullar hon över på mage och sänker huvudet mot golvet. Med särade läppar för hon ut tungspetsen mot blodet och smakar…

© Petra Pantzar

Taxi - var god dröj!

Jag funderar mycket på hur taxibolagen fungerar i vårt land. Det händer att man läser då och då i tidningen om skoltaxi som släppt av barn på fel skola eller på fel hållplats vid hemresan, eller inte ens tillåtit barn att åka med på morgonen. Nu senast stod det att läsa i en av våra kvällstidningar om Adam som för tredje gången på kort tid blivit avsläppt på fel skola, traumatiskt för vilket barn som helst, men Adam har dessutom autism.

   Jag har ett förflutet inom skolans värld. Tyvärr är den här problematiken inte alltför ovanlig, det vet jag av egen erfarenhet. Kommunerna har oftast upphandling av taxitjänster och ibland verkar det ”ekonomiska tänket” stå i vägen för det som själva tjänsten egentligen ska innefatta. I de allra flestas ögon är taxichaufför ett serviceyrke. Många chaufförer är också fantastiskt ”service-minded” och hjälper till med allt man kan önska sig, de är dessutom riktigt trevliga och socialt kompetenta.

   Men så har vi då den andra ”sorten”, de som av någon konstig anledning alltid verkar hamna i just skolskjutsarna. Beror det på att de inte lyckas leva upp till kraven när det gäller ordinarie kunder och därför sätts på mindre viktiga kunder, det vill säga barn? Eller vad beror det på? Vi som är föräldrar (och säkert många andra) tycker nog ändå att barnen är de allra viktigaste som finns. Jag har mött chaufförer som inte ska jobba bland människor överhuvudtaget, som skäller och härjar med barnen, sätter två barn i samma bälte för att de räknat fel på platserna, kör alldeles för fort och ovarsamt, och som dessutom har väldigt dålig koll på vilket barn som ska till vilket ställe.  

   Sen har vi också det som kallas färdtjänst. En tjänst som förmedlas till kunder som av olika anledningar inte klarar av att ta sig från A till B på egen hand. Den här kundgruppen råkar emellanåt också ut för samma slags usla service som en del barn och ungdomar. Det händer att kundens beställning missförstås (call-centren är ofta förlagda till lågprisländer där svenskan inte är första språk, och där olika svenska dialekter överhuvudtaget inte förstås) och när beställningen väl är avklarad (om den lyckas alls) får kunden (kanske rullstolsburen) stå utomhus i flera minusgrader och vänta på en färdtjänst som sällan eller aldrig håller tiden. Dessutom händer det då och då att både rollatorer och rullstolar blir skadade på grund av ovarsam hantering, eller att väskor och andra tillhörigheter försvinner. Det är ingen rolig verklighet precis! Jag önskar att den stora majoriteten av taxichaufförer som faktiskt tar sitt yrke på allvar och som är stolta över det de arbetar med, ville ställa sig upp och gemensamt göra allt för att ge taxibolagen ett bättre rykte. Och jag önskar vidare att alla landets kommuner höjer sina krav på de bolag de anlitar.
 © Petra Pantzar

Mitt i ett äventyr

Ibland är det ganska härligt att sätta sig ner och dagdrömma en stund. I mitt fall innebär det ofta att minnen från tidigare resor dyker upp. Jag tycker mycket om att resa nämligen, och försöker göra det så ofta ekonomin tillåter.

   För många år sen reste jag till Borneo. Jag hade bestämt mig för att leta efter orörd regnskog, ovanliga djur och andra slags människor. Mina förväntningar var höga när jag landade i Kuching, en stad i den sydliga delen av Sarawak, tillhörande den malaysiska delen av Borneo. Staden gav ett ganska modernt och civiliserat intryck. Hotellet där jag spenderade min första natt var femstjärnigt, och bidrog förmodligen till den stora kontrast jag skulle komma att uppleva följande vecka. Mitt äventyr startade med en 30 mil lång resa i minibuss där slutmålet var floden Lemanak. Vägen var till en början rak, bred och asfalterad. Den ledde ut från staden och fortsatte över slätten. Till min förfäran insåg jag att det inte alltid hade varit en slätt, utan regnskog. Mil efter mil var scenariot detsamma, skövlad regnskog och slätt med enstaka avbrott av bananodlingar. Utefter vägen satt allehanda vägskyltar. Särskilt undrade jag över en gul skylt med en svart dödskalle på som dök upp med jämna mellanrum. Min guide Daniel berättade att detta var landmärken för att de olika inhemska indianstammarna skulle veta när de beträdde en annan stams område. Han sa också att det var vanligt förr att stammarna krigade mot varandra, och att det låg prestige i att döda en högt uppsatt stam-medlem hos fienden, och dessutom äta densamme. Kannibalism förekom på Borneo ända in på 60-talet, påstod han. Just att man skulle äta sin fiende hade den betydelsen att man på det viset kunde överta fiendens kraft, styrka och stridsvilja.

   Så småningom blev landskapet mer kuperat och enstaka buskar och träd bredde ut sig. På några höga kullar odlade man peppar och jag förstod att pepparodling var ett mycket populärt sätt att försörja sig på. Sorgligt nog hade regnskogen fått ge plats åt pepparbuskarna. I staden Serian Town handlade jag förnödenheter, så som insektsmedel, vatten och mosquito-nät. Något senare stannade jag i den lilla kinesiska byn Lachau för att äta lunch. Därefter klev jag av minibussen för att sätta mig i en så kallad longtail-boat och färdas norrut på Lemanak-floden.

   Den bruna floden slingrade sig som en bred orm genom djungeln. Den växlade mellan att vara lugn och upprorisk, grund och djup, och ibland fick vi kliva av för att dra eller bära båten förbi särskilt krävande passager. Det som var mest hänförande i den stunden var den tätt växande djungeln som bildade ett tak över våra huvuden, de allt mer högljudda djurlätena och den allt mer tilltagande luftfuktigheten (92 %). Allt detta sammantaget fick mig nästan att bli religiös! I alla fall stod det väldigt klart för mig att allt det här vackra var så fantastiskt att det bara kunde räknas till det gudomliga.

   Strax före mörkrets inbrott nådde vi vårt första övernattningsställe hos Iban-stammen. De bodde i ett långhus ungefär tio meter över marken. Huset var långt för att hela stammen skulle få plats, man bodde familjevis bredvid varandra. Huset var högt för att man skulle slippa överraskande anfall från fienden, och för att man skulle undvika besök av farliga djur. Det sistnämnda skulle dock visa sig vara felaktigt. Efter en välkomstceremoni med mycket Tuak (risbrännvin) intog jag bambumattan för att sova. Jag hörde liksom i ett drömtillstånd hur en man gick runt min bädd och slog med en käpp i golvet. Till sist flöt knackningarna ihop till ett slags mantra och jag somnade. Plötsligt vaknade jag av ett skrik! På andra sidan väggen, ute på verandan skrek en av hundarna ett hjärtskärande skri, och efteråt följde ett utdraget gnyende. Till sist hördes inte hunden mer. Långt om länge somnade jag i det öronbedövande ljudet från djungeln. Tidigt nästa morgon frågade jag Daniel om hunden som jag hade hört under natten. Han berättade att en giftorm hade dödat hunden. Till min förskräckelse berättade han också att ormen först upptäckts när den slingrade sig upp mellan de breda golvplankorna där jag låg och sov! Hela natten hade en man vaktat mig från ormen genom att slå med en käpp i golvet, sa han. Gissa om det blev lite svårare att sova de nätter som följde?
 © Petra Pantzar

Höst

Höstregnet faller i kalla strilar på kvinnans regnjacka. Sakta letar det sig ner via hakan och in under kragen. Hon fryser. Staden ligger grå i skymningen. Gatlamporna blinkar, kan inte bestämma sig för om de ska lysa eller inte. Stegen är tunga och magen är stor. Babyn sparkar därinne.
   Nu ser hon höghuset framför sig. Hökarängsvägen 137 C. Det är där hon bor i hop med Peter. På tredje våningen ser hon köksfönstret med de fula gardinerna. Hon mår illa. Stannar upp i regnet och rapar. Barnet trycker mot lungorna och gör det svårt att andas. En kraftig spark får henne att fortsätta framåt. Ytterdörren är kodad. Tre gånger slår hon fel kod innan dörren glider upp. I hissen är det varmt och kvalmigt, när hon öppnar regnjackan bildas imma på hissfönstret. Peter är inte hemma. Hon tänder lampan i hallen. På pallen hittar hon en lapp. "Jag är verkligen ledsen" har han skrivit "men jag klarar inte det här längre." 
   Sakta sjunker hon mot golvet med lappen i handen. Regndroppar från jackan löser upp bläcket så orden försvinner. Hon stirrar rakt in i väggen. Pappret faller ur handen och landar på mattan.  Länge sitter hon där. Så länge att vattnet rinner av henne och bildar en stor pöl på golvet. Till sist tittar hon ner och inser att vattnet har gått och att barnet annonserar sin ankomst.
   Den första värken är så häftig att den får henne att skrika högt. Telefonen är nära och babyväskan packad, taxichauffören lovar att hämta henne om tio minuter. "Så du drog din jävel!" muttrar hon mellan värkarna, "du drog..." Plötsligt kommer ett ursinnigt raseri över henne. "Fan" vrålar hon högt och slår handen i väggen, "helvetes, jävla skit!" 
   Taxichauffören står i dörren. Hjälpsamt bär han hennes väska och håller henne under armen. Hissen fastnar mellan våning två och tre. Chauffören trycker på larmknappen men ingenting händer, inte ett ljud hörs, ingen kommer till undsättning. Han ropar i springan till dörren. "Hjälp!" ropar han, "hon ska till att föda här." Hon känner sig yr och svettig, kanar sakta ner på golvet och blir sittande. Värkarna kommer allt tätare och smärtan får henne att stöna. Chauffören ser panikslagen ut. Svetten lackar i pannan och ögonen fladdrar. Jackan drar han hastigt av sig, "här" säger han "lägg dig på den här, du måste ligga ner." Han slänger åt henne jackan och fortsätter sedan ropa i dörrspringan. Den här gången bankar han hårt på hissens alla väggar, blint slår han på hissknapparna och en kort stund är det som om tiden står stilla. Så gör hissen ett ryck, ett ynka litet ryck, men sen händer inget mer. 
   Han torkar sig i ansiktet med en näsduk. "Är det din första" undrar han sen. Hon nickar. "Din med" frågar hon. "Mmm" mumlar han, "vad ska vi göra?"
   Hon förblir tyst ett tag, sedan kommer en krystvärk som kastar hennes huvud rakt bakåt mot den hårda väggen. Det gör henne alldeles omtöcknad. "Ta av mig byxorna" sluddrar hon. Chauffören gör som han blir tillsagd. "Trosorna med fattar du väl", fräser hon ilsket när smärtan tilltar. Han blundar och fumlar med underbyxorna. Till sist kommer de av. Så måste han titta. Barnets huvud skymtar mellan blygdläpparna, som ett ägg täckt av våt, gulaktig pälsbeläggning, visar den sig för honom. Hon flämtar och andas häftigt. Rätt som det är trycker hon på och huvudet syns allt mer, men så plötsligt sjunker det längre tillbaka in i det varma våta. Han mår illa men drivs framåt av adrenalinet. "Det kommer att gå bra" förvånar han sig själv med att säga och för en kort stund möts deras blickar. "Mats" säger han sedan hastigt. "Karin" flämtar hon. 
   Tre krystvärkar till. Taxijackan är röd av blod. Det rinner ut över hissgolvet. Han står på knä och känner hur byxorna blir blöta. Det stramar och stretar utmed benen. Så kommer babyn. Den slinker ut så snabbt att han knappt hinner fånga den. Omsorgsfullt lägger han barnet på mammans bröst. Den skriker som en stucken gris, spänner och spretar, och ser ut som en utomjording. "Ge mig babyfilten i väskan" ber hon matt. Han tar fram den och lindar in gossebarnet i den medan hon lyfter babyn. "Tack" viskar hon, "det här är Yster." I samma stund hörs röster från våningen under. "Hjälp är på väg" ropar någon. "Håll ut, hjälp är på väg!"   
 © Petra Pantzar

Hjulafton

Många gånger i min vardag har jag människor omkring mig som sitter i stol. "Sitter i stol" betyder att man är rullstolsburen, jag gissar att många inte ens gjorde den kopplingen särskilt snabbt, men där fick ni en förklaring. Ibland lånar jag någons rullstol. Jag behöver den inte men jag tycker om att försöka förstå hur andra människor har det. När jag sitter i stolen blir allting, och jag menar verkligen allting, mycket mer komplicerat. Då brukar jag ändå påminna mig om att jag har musklerna fullt användbara och balansen i ordning, alla har inte det. Är jag ute och kör på stan möts jag av inbyggda små nedsänkningar i trottoaren som ska leda bort vatten, höga trottoarkanter, affärer som förlorar kunder därför att de inte gör butiken tillgänglig för alla, toaletter som visserligen är handikappanpassade men många gånger skitiga och undermåliga, och något av det jobbigaste; människors olika förhållningssätt till mig som sitter i stolen. Många tittar inte på mig alls, de tittar förbi eller precis över mitt huvud, några tittar på mig med "vad synd det är om dig"-blicken, en del vill så gärna hjälpa till att de vänder ut och in på sig själva och nästan banar väg åt mig där jag ska fram, de kan man kalla för "curlingmänniskor" för att använda en populär term. Om det är mycket folk, som på shoppingcentrat eller torgmarknaden eller en konsert, då blir många irriterade på mig för att de inte kommer fram fort nog (varför är det inte lika irriterande med en barnvagn som "står i vägen" kan man fråga sig) och det händer att jag får folk trillandes i knäet som sedan tittar surt på mig, som om de undrar "vad fan jag stod just där för".  Om jag ska bo på hotell är receptionsdisken så hög att jag inte kan se en människa där bakom (står jag upp i min fulla längd når den ändå upp till hakan, varför i h-e är det så?!) likadant är det på flygplatser och en del andra ställen. För att inte tala om matbutiken, där vet jag bara inte hur man har tänkt, varor från golv till tak är ju inte rimligt för någon. Fast det är klart, jag kan ta del av ungefär 50% av utbudet....hoppas till gud att favoritchipsen placerats på min "nivå" i dag! Listan på upplevelser i stolen kan göras hur lång som helst, men sorgligast är nog ändå attityden jag möter från människor som istället för att prata med mig, vänder sig till mitt sällskap och frågar "så ni är ute på stan idag, hur mår hon, vad ska hon köpa". Fråga mig!!! Jag är en människa, jag har en mun och kan svara, jag har en hjärna och kan tänka, och även om jag tillhör dem som inte råkat bli begåvade med detta, så vänd dig ändå till mig för jag är människa.
   Min önskan är när december månad kommer och vi får snö och is ute, att ni som har möjlighet lånar en stol av någon ni känner (för någon i stol känner ni väl) och tar en tur på stan, gärna mitt i julhandeln. Jag lovar att det blir en upplevelse ni aldrig kommer att glömma. Rena rama hjulafton!
© Petra Pantzar

"Man ska ha husvagn"

Till och från genom åren har jag funderat på hur olika vi människor är när det kommer till semester. Alla vill vi ju såklart ha en njutningsfull tid med möjlighet till vila och vackert väder. Vädret får vi ta som det kommer, men den njutningsfulla tiden och vilan, den ser då väldigt olika ut. Om jag går till mig själv så är en bra ledighet en period där jag får vara i fred från människor jag i övrigt träffar ganska ofta, med undantag från familjen vill säga. Jag behöver mycket ensam tid, energipåfyllning från naturen, och även enstaka dagar uppleva vänners glada skratt och sång. Andra människor värdesätter sin ledighet på ett helt annat sätt än jag. Det ena är inte mer rätt än det andra. Jag bara talar om att vi är väldigt olika. Tankarna kring de här olikheterna aktualiserades i dag när jag diskuterade dem med en arbetskamrat. Det visade sig att vi båda två är ganska fascinerade över fenomenet "husvagnsfolk". De som faller in under den här gruppen är naturligtvis också olika, jag vet det, men de jag skriver om existerar faktiskt. Jag tänker främst på de som har fyra eller fem veckors sammanhängande semester, låt säga under "industrisemestern". De putsar upp och packar sin (mycket dyra) vagn, sätter fart mot en välkänd camping på öst eller västkusten ("vi ligger alltid där") där de med all säkerhet kan räkna med att ha minst fem eller sex arbetskamrater som grannar, slår upp sitt pick och pack, och lever samman med dessa på en minimal yta under flera veckors tid. Man turas om att diska, gå på muggen, duscha, bjuda till grillkväll, flörta med grannens partner, passa varandras ungar, gå till Systembolaget, spela på travet och så vidare. Har man tur sköts detta i strålande solsken, har man otur regnar det så man får en pool i förtältet. På dagarna ska man hinna med att morgonjogga, cykla till närbutiken, spela minigolf, gå på strandpromenaden, bada, fiska och åka båt. På kvällen ska man hinna fixa sig snygg, få ungarna att somna, korka upp vinet och plocka fram alla tänkbara alkoholhaltiga drycker. Gud nåde den som missar detta en ledig kväll, att fyllna till! Tänk vad fantastiskt att få berusa sig i sin lilla trädgårdsruta framför vagnen, snubbla över det lilla låga staketet in till grannens, och kanske där få möjlighet att "känna lite" på den som grannen kramar om nätterna. Extra mysigt blir det om Christer Sjögrens djupa stämma ljuder i bakgrunden. Aftonen avslutas med en spya bakom en bil, och efterkommande vecka går snacket om vem som lagt just den "pizzan" vid just den bilen. För mig är detta ett fascinerande sätt att tillbringa sin semester, jag inser att det är långt i från det som för mig är den ultimata ledigheten. Men eftersom det nu är så många som väljer att göra så här, så måste ju det betyda att jag har missat något, för husvagn det ska man ju ha!

© Petra Pantzar

Lyssna på intuitionen

Alldeles för en stund sen hände det som händer då och då. Mitt i all aktivitet och arbete så kommer en tanke, en impuls, eller en röst som säger något som får en att direkt stanna upp. I dag fick jag till mig det här; "du skulle egentligen börja blogga". Budskapet var så kraftfullt att jag var tvungen att tänka över saken. Jag måste erkänna att jag nästan aldrig läser bloggar som andra skriver. Därför har jag faktiskt ingen aning om vad det här kommer att innebära. Men jag är av naturen sådan att jag gärna provar nya saker. Det kan nämligen innebära häftiga upplevelser och nyttiga erfarenheter som kan göra mig till en bättre människa. Att vara nyfiken på livet får mig att utvecklas, vilket i längden innebär att jag inte riskerar att bli uttråkad, något som jag finner förfärligt destruktivt. Att bli uttråkad alltså! Så nu har jag gjort precis det, följt intuitionen och börjat blogga. Min förhoppning är att jag själv och många andra ska tycka att min blogg är intressant. Livet och vad som sker kommer att sätta sin prägel på bloggen och därför råder det ingen tvekan om att innehållet åtminstone blir variationsrikt.  

© Petra Pantzar