Om ensamhet

När man växer upp som barn och tonåring är tanken att man i slutändan ska klara sig själv. Gör man det så har föräldrarna förhoppningsvis gjort ett gott arbete. Människan är det djur där den processen går allra långsammast, hos andra djur går det betydligt fortare.

   Hur går det då för människorna där ute i stora, vida världen? Ofta tycker jag mig kunna se att det skiljer sig åt en del. Där finns den dominerande gruppen som klarar av att vara ensamma, men som också uppskattar att umgås och omge sig med andra människor. Sen finns de som gärna väljer att vara ensamma när tillfälle finns och som tycker att det är nog med de människor man träffar på arbetet, på fritidsaktiviteten eller i familjen. Där finns också de som avskyr att vara ensamma, som mår psykiskt mycket dåligt om de inte får sällskap av andra människor där de kan suga sin näring och livskraft. Det finns även de som alltid är ensamma, de som har förlorat vänner och familj, och det är ingen trevlig eller självvald ensamhet.

   Jag tillhör själv den kategori av människor som har ett stort behov av att vara ensam. Det är i ensamheten jag hittar kraft och energi till kreativitet, det är i ensamheten jag kan njuta av naturen, och hitta svaren på alla inre analyser som pågår i hjärnan. Utan min självvalda ensamhet vore jag en mycket trasig och stressad individ.

   Hur fungerar vi tillsammans med varandra när behoven ser så olika ut? Ofta hittar man likasinnade och då behöver man inte fundera på det så mycket. Ibland träffar man personer som är raka motsatsen till en själv. Då blir det problematiskt. För många år sedan hade jag en vän som var otroligt sällskapssjuk, som kunde dyka upp flera gånger om dagen, ja nästan lite som karaktären Ove i TV-programmet Solsidan. Jag kom till och med på min vän med att medvetet ”glömma” kvar saker hos mig bara för att ha en anledning att dyka upp igen. Den vänskapen varade inte särskilt länge. Men för att se det från vännens sida som for runt hos många fler människor än mig i sin desperata jakt efter sällskap, tänk vad dåligt personen måste ha mått och vad ensam den människan måste ha känt sig! I efterhand funderar jag på vems behov som var viktigast, vännens eller mitt eget. Jag har kommit fram till att bådas behov är lika viktiga, men att vännen borde ha tillgodosett mitt behov i större utsträckning. Var kunde jag hitta ensamheten jag sökte? Jo, bara hos mig själv. Var kunde vännen hitta sitt efterlängtade sällskap? Jo, hos många av de andra människor vännen besökte, och som inte hade mitt stora behov av ensamhet.

   Överhuvudtaget tycker jag det är viktigt att inse att alla andra inte fungerar som man själv gör. Jag kan inte förutsätta att andra vill vara ensamma i samma utsträckning som jag. Andra kan inte ta för givet att jag vill ha sällskap. Det jag tycker är viktigast av allt är att alla hjälper till att tänka på dem som inte lever med självvald ensamhet. De som inte har valt att vara ensamma, men som ändå är det. Dem borde vi alla tänka lite extra på!

© Petra Pantzar