En kall vinter

En tunn hinna av is har bildats på fönstren till den lilla stugan. Ute börjar solen gå upp i horisonten och avslöjar milsvida, snötäckta åkrar och tunga, kritvita grantoppar. Kvinnan bär en brun, stickad yllekofta och andas på fönstret för att bättra på titthålet.

   ”Måste sätta eld i spisen” säger hon till katten som hon bär i famnen. ”Kom Kisse” fortsätter hon och släpper ner honom på golvet. Järnspisen är ålderdomlig. Med van hand öppnar hon luckan och stoppar in stickved och papper. Strax sprakar elden varm och orange där inne. Hon lämnar luckan på glänt och katten sätter sig nedanför och slickar sig om tassarna. Hon tar sig åt ryggen och suckar.

   ”Sånt elände med den där ryggen.” Så kommer en hostattack och hon tar sig åt ryggen igen. Hostan vill inte sluta. Till sist kommer det upp ett segt slem, grönt i färgen och ont smakar det. ”Tvi vale för den här fasliga hostan” flåsar hon och spottar slemmet i sophinken.

Katten tittar på henne med tassen lyft, som om han lyssnar. ”Vi är gamla nu, du och jag” säger hon. Katten fortsätter att tvätta sig en stund och går sedan till dörren för att bli utsläppt.

”Se så, ut med dig nu då” säger hon och föser på honom i ändan när han tvekar inför kylan. Långsamt trippar han iväg genom snödrivorna. Tassavtrycken bildar ett pärlband i det vita täcket. Hon ser efter honom en stund sedan stänger hon dörren. Hostan kommer tillbaka. Det hugger i bröstet och i ryggen. Den här gången plockar hon fram en servett ur fickan och spottar i den. När hon tittar i den, är den full av blod. ”Kära hjärtanes” säger hon oroligt, ”det här var inte bra.” Hon tittar igen. ”Jag får ringa doktor Bergström.”

   Först sätter hon kaffepannan på spiselhällen. ”Lite varmt i magen ska väl göra sitt till” säger hon andfådd. Väggklockan slår jämn timma och fortsätter sedan att ticka sekund för sekund. ”Tick tack, tick tack” låter den i samma rytm som hennes korta, snabba andetag.

   När kaffet är urdrucket går hon för att locka på katten. ”Kisse” ropar hon. ”Kom då Kisse!” Hon spanar längs skogskanten, men han syns inte till. Dörren blåser igen plötsligt. Hon bestämmer sig för att ringa Vårdcentralen. Länge bläddrar hon i telefonkatalogen innan hon hittar rätt nummer. När hon väl kommer fram är det en automatiskt inspelad röst som talar till henne. ”Det är då konstigt nuförtiden” mumlar hon irriterat samtidigt som rösten i andra ändan av telefonen talar. ”Att det ska va så omöjligt.”

   På natten ligger hon och vrider sig i sängen. Sömnen vill inte infinna sig och oroligt låter hon fantasin skena iväg. Katten har inte kommit hem. Till slut kommer dock sömnen och även morgonen. Hon stiger upp och klär sig varmt. Sedan går hon ut för att leta efter katten. ”Kisse” ropar hon och hostar. ”Kisseman.” I vedskjulet finns han inte, och inte heller i garaget. Hon följer spåren i snön in mot skogen. Trädgrenarna slår emot henne och rasar snö över ansiktet. Hon stryker sig över kinderna med vanten. ”Usch.”

   ”Lille Kisse var är du” lockar hon. Spåret ringlar mellan stammarna och fortsätter sedan in under en gran. Hon stannar, hostar, och spottar ut ett rosa skum över den vita marken. ”Ojdå” pustar hon och kikar försiktigt fram genom grenverket. Där ligger katten med benen utsträckta framför sig. Ögonen ser ut som om de vore blåsta i glas och pälsen är täckt av rimfrost. Förstummad stirrar hon in under granen.

   ”Kisse” snyftar hon slutligen. ”Min älskade Kisse.” 

© Petra Pantzar

Julafton

Det är tidig julaftons morgon. Ingen är vaken förutom jag. I huset sprider sig en doft av tända stearinljus, apelsiner, kaffe och chokladtryffel. Ute faller snön långsamt från himlen. Som en hälsning från alla dem jag minns och saknar, lägger den sig som en mjuk filt som omsluter allt jag ser. På sängen kurar katten in sig i täcket efter att ha varit ute på trappan en stund och lämnat runda tassavtryck efter sig. Jag hör min dotter vända sig i sömnen i rummet bredvid. Jag är så glad att jag har henne. Ytterligare en tid ska jag höra hennes andetag i mitt hem innan hon skaffar ett eget. I fönstren lyser adventsljusstakar och stjärnor. Tillsammans med stearinljusen åstadkommer de ett gulvarmt sken som är behagligt för ögonen. Tystnaden är stor liksom eftertanken. Hur har det gångna året sett ut? Hur blir det år som följer?

Under dagen väntar trevligt besök och ett överflöd av julmat. Paket ska öppnas, ögon ska glittra och skratt ska klinga. Musik och sång ska värma våra hjärtan och framåt kvällen ska mätta magar svälla i soffan framför traditionella tv-program. Glädje och kärlek ska prägla den julafton som ligger framför mig. Tacksamheten ska uppfylla mig över hur bra jag har det och över att det finns människor som älskar mig för den jag är.

   Utanför på gatan raglar en onykter man förbi. Jag ser på honom att han förmodligen inte har ett enkelt liv eller ens ett eget hem. Sakta försvinner han bort ur gatlyktans sken. Kan undra om han har någon som älskar honom? Kan undra om han har någonstans att värma sig eller någonstans där han blir mätt? Snön fortsätter att falla. Katten spinner och vänder över på rygg. Min dotter andas, jag andas, vi har det bra och vi har varandra. Vi har varandra…

 © Petra Pantzar

Ett brev

Jag hittade ett brev som jag fick för några år sedan, skrivet av en mycket speciell kille som jag kände väl. Jag antar att han ville förklara det som jag redan visste, eller som jag i varje fall tyckte mig ana. Det gjorde mig både glad och ledsen, det där brevet. Det visade på värme och omtanke, kärlek och förtvivlan, och ett behov av att tala rakt från hjärtat. Brevet fick mig att ifrågasätta mig själv. Jag frågade mig om jag borde förändra mitt sätt att vara, om jag borde tona ner och inte vara så spontan, rak, ärlig och humoristisk som jag för det mesta är. Borde jag inte skoja och skratta, busa och jäklas kanske, utan vara mer dämpad så som flocken runt omkring? Borde jag försöka smälta in, flyta med strömmen, inte tänka och tycka om allting, och framför allt inte se människor i ögonen och lägga mina händer på deras händer?

”Jag vet inte hur jag ska klara av att träffa dig i fortsättningen. Du har så stark inverkan på mig och mitt liv att jag inte längre har en enda vaken minut utan att du finns i mina tankar. Det poppar alltid upp något du sagt, något speciellt du gjort, ett stråk av din doft eller ett minne av ditt smittande skratt. Du får mig att känna mig så otroligt levande! Missförstå mig inte nu, jag är verkligen glad över att ha fått lära känna dig, men samtidigt är jag olycklig eftersom det jag känner för dig hindrar mig från att gå vidare i mitt liv. Både du och jag vet att vi inte har någon framtid tillsammans, vi har ju faktiskt pratat om det och vi förstår det och vet det. Ändå är det som om det vilar en slags förbannelse över oss, som inte vill släppa taget och låta oss gå. Jag vaknar på morgonen och bestämmer mig för att just idag ska jag sluta tänka på dig. Jag koncentrerar mig på arbetet, jag lyssnar inte på musik som kan rubba mina känslor, jag tränar och umgås med vänner som du inte känner, jag går på krogen, blir full och stöter på de snyggaste brudarna. Jag till och med tar hem någon av dem på natten ibland och fortsätter umgås med dem under några veckor. Men ändå…

   Du är där. Din osynliga närvaro gör sömnen orolig och jag har vaknat med tårar i ögonen. Jag har även vaknat het av begär och känt en avgrundsdjup saknad över den tomma bädden vid min sida. Det är i de stunderna jag önskar att vi var i samma fas i livet, att vi hade samma strävan och samma mål. Kanske har vi mötts förut, i ett annat liv, i en annan värld? Jag tror inte på sånt men när det gäller oss har jag faktiskt börjat tvivla. Din lekfulla, varma själ känns som en del av min egen. Jag älskar att vara nära dig, höra dig berätta om saker du upplevt och hur du tänker runt olika grejer. Jag älskar att skratta med dig. Tyvärr älskar jag också att ha dig avklädd i famnen, och att hålla dig tätt mot bröstet och skydda dig mot allt ont utanför. Men nu har jag bestämt mig för att inte låta dig ta över hjärnan och kroppen mer. Jag vill verkligen fortsätta leva på samma sätt som jag gjorde innan du kom in i mitt liv. Jag skriver det här till dig eftersom jag vet att jag inte kan motstå dig om vi pratar om detta öga mot öga.”

Egentligen är det här en alldeles galet vacker kärleksförklaring. Kanske borde jag vara lycklig över att ha satt ett så djupt avtryck i en annan människas liv, men tyvärr har den här historien en tendens att upprepa sig, och det är därför jag tänker att jag kanske borde ändra på mig. Jag har faktiskt försökt men det går inte. Jag kan inte vara någon annan än den jag är. Jag måste få vara precis just så som jag är, för annars kan jag inte andas. Det kan inte vara meningen att man ska gå genom livet och spela en roll för att undvika att hamna i svåra känslomässiga situationer. Ändå är det just det jag kommer på mig själv med att göra under långa tidsperioder, att spela en roll, för så fort jag börjar vara mig själv igen och andas det syre som jag verkligen förtjänar, så står en sårad människa där…  

© Petra Pantzar

Vinternatt

Månljusvacker står jag halvskymd
i skuggan av träden,
tårdränkt och längtanstrött

lutad mot släden.

Övergiven i den gnistrande snön
kall som ditt ord,

så famnar jag morgonen
på tjälfrusen jord.

     (1998)

 © Petra Pantzar

När lammen tystnar

I början är de skygga. De trycker kropparna mot varandra, trampar ivrigt, knuffas fram och tillbaka. Ögonen är stora och runda, blicken nyfiken och skrämd. När den ene säger något svarar en annan. Alla vill komma fram men ingen vågar. Men så är där en liten lammunge som ändå hittar modet. Han närmar sig i cirklar som om han vill vinna tid att lägga upp en strategisk plan. Han mixtrar med den ostyriga kroppen, spänner musklerna, och gör lustiga lekfulla utfall. Omisskännligt gör han sig till, kråmar och bockar, buffar mot låren som av en ren händelse, luskar oskyldigt efter reaktioner och bräker mjukt. Jag spelar oberörd trots motsatsen, ignorerar hur han lyckas väcka min uppmärksamhet, och vänder mig om. Ja, jag vänder mig om! Jag vet nämligen hur det känns när lammen tystnar, när värmen de så villigt omsluter mig med upphör, när fascinationen över min speciella karaktär har lagt sig, då blir lammens tystnad så påtaglig att kyla, is och mörker är allt som återstår….

 © Petra Pantzar

November Rain

Jag minns den där sena oktoberkvällen. Regnet som duggade, kylan som letade sig in under skinnjackan och röken från cigaretten som stannade kvar framför ansiktet som en dimma. Jag stod på trappan till dina föräldrars hus och det var första gången vi skulle komma att mötas. Din pappa, som jag arbetade tillsammans med, hade talat om dig många gånger, berättat hur fantastisk du var på allt du gjorde och hur glad och hjälpsam du var mot alla. Du var också

”a rising star” inom den sport du ägnade dig åt. Jag förstod genast att det var du när jag såg en gestalt närma sig i lampskenet som spred sig över gårdsplanen. Du var lerig från topp till tå, men hade trots det ett kritvitt leende att leverera när du presenterade dig, och glittret i de bruna ögonen gick inte att undvika. Det här var den Patrik jag hade hört talas om. Du förklarade varför du såg ut så där, att du hade varit ute och träningskört ett par timmar uppe i skogen. Genast när vi stod där på trappan så visste jag. Jag visste att vi skulle ses igen, och igen och igen. Ändå tänkte jag att det absolut inte skulle gå för sig, eftersom jag arbetade ihop med din pappa och dessutom var du ganska ung i jämförelse med mig. ”Det tar en timme för mig och hojen att bli rena” sa du ”fast i dag verkar det va värt att skynda sig”. Orden sände en ilning genom kroppen. Tänk, vi visste båda två vad som skulle hända, det var som om det var meningen från allra första början.

Vi träffades under tre år, hela tiden i hemlighet för att undvika besvärliga frågor från omgivningen. Jag ville inte att dina kompisar skulle reta dig för din ”gamla” flickvän, och jag hade heller ingen lust att vara med dem. På jobbet bekymrade sig din pappa över att du aldrig träffade någon tjej, men förklarade det med att träningen och tävlingarna tog så mycket tid att du helt enkelt inte hann med. Ibland skrattade vi hysteriskt åt det, men ibland grät både du och jag. Det var främst jag som inte ville offentliggöra vårt förhållande. I dag kan jag tycka att jag var väldigt feg och omogen. Jag kan tänka mig att du trodde att jag skämdes över dig. Men jag älskade dig så innerligt, och trodde att jag beskyddade dig. Vår passion var så stark att den lämnade oss bleka och utmärglade med mörka ringar under ögonen. Vi gick ner flera kilon i vikt och din förlorade muskelmassa ställde till det för dig när du tränade och tävlade. I samband med att du fick en längre tids ledighet och skulle resa jorden runt med dina polare, så bestämde vi oss för att ta en paus. Du var besviken över att jag inte kunde ta förhållandet till nästa nivå, och jag kan inte förstå hur jag tänkte. Jag saknade dig när du var borta, kände mig tom och förtvivlad, ändå fortsatte jag att intala mig själv att allt var över. Så småningom kom du hem från resan. Tvärtemot vad vi hade bestämt så ringde du på fyllan några gånger och jag la på luren i örat på dig. Men så en natt stod du utanför dörren med en blomma i handen, som du hade stulit i en rabatt längre bort. Vi hann bara in i hallen, sen älskade vi om och om igen, hela natten. Det var vårt sista möte.

Jag började arbeta på ett annat ställe och din pappa såg jag bara sporadiskt i affären ibland och vi hejade. Jag undvek sportsidorna i tidningen så jag visste aldrig riktigt hur bra det gick för dig. Jag visste heller inte att du en dag förolyckades och dog, att du på några sekunder upphörde att existera, och jag undrar fortfarande hur detta kunde hända utan att jag fått ett tecken från dig. Ett halvår efteråt fick jag höra talas om den olycka som drabbat dig och konsekvenserna av den. Jag gick hem med vetskapen sprängande i bröstet, det var i april och träden hade just fått skira, gröna knoppar. För att inte fullständigt gå sönder försökte jag göra så som jag alltid gjorde när jag kom hem från jobbet. Jag ställde skorna på skohyllan, släppte ut katten i trädgården, satte på kaffebryggaren och knäppte på radion. Där spelade ”Guns’N Roses” sin låt ”November Rain” och jag föll ihop som ett korthus på köksgolvet.

Nu är det oktober igen. Åren går, men varje höst kommer tankarna på dig, Patrik. Häromdagen var jag på väg att köra till din gravplats, men jag har ännu inte klarat av att besöka den. Jag hoppas du förlåter mig för det. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta och där är ditt namn inristat i evighet…

                                                                                                            

© Petra Pantzar

Mellan sommar och höst

Mellan sommar och höst, det är någonting just där emellan som känns väldigt speciellt. Ibland undrar jag om det beror på att det var just vid den här tidpunkten jag föddes, att jag på grund av det är mer mottaglig för vad som sker runt omkring mig i naturen. Det är som om vi alla, tillsammans med djur och växter, skakar av oss den kvalmiga, dammiga sommarkostymen, duschar oss rena i den friska morgondaggen och visar upp oss i nya passionerade färger. Sommar-slöheten växlar om till energirik initiativlust och fantasifull kreativitet. För mig är hösten inte ett sista andetag innan vintern kommer, utan ett första syrerikt sådant inför ett nytt framförliggande år bestående av nya erfarenheter och äventyr. 

   Att gå utanför dörren en tidig morgon när dimman täcker stubbåkrarna samtidigt som himlen uppvisar alla tänkbara nyanser av rosa, eller att stå i blandskogen vid sjön och höra nattdjurens läten bytas ut mot de dag-aktivas och titta ut över den blanka vattenytan, det är en levnads-boost som inte kan uppnås på annat sätt. Det är som om hjärnan börjar arbeta lättare när utomhus-temperaturen blir lägre och luften blir klarare att andas. Planering, organisering, ordning och reda känns plötsligt viktigt igen och inte särskilt betungande. Det blir lustfyllt att styra upp vad som händer om en vecka eller om två månader.

   Klädgarderoben blir visserligen både tyngre och dyrare vid den här tiden, men det är en riktigt härlig känsla att dra på sig stövlarna, plocka fram sjalar och tunna vantar, och ge sig ut i höstsolen eller i det lätta höstregnet på en långpromenad. Och är det riktigt uselt väder kan man med gott samvete kompensera med två ingredienser som är oslagbara; levande ljus och en bra bok i favoritfåtöljen. Trevlig höst önskar jag er alla!

© Petra Pantzar

Barndomsminnen

”Förståndet har du inte hunnit skaffa dig än, flickan min, men modet har du fått från födseln. Måtte det alltid stå dig bi, och måtte du aldrig böja dig för översitteri, orättvisor och avund. Mitt barn, jag skriver till dig därför att jag är så lycklig. Jag tänker på dig. Hur du skuttar och leker, hur du sprudlar och skrattar när sommaren står i sin vackraste skrud…” 

Sommarängen glittrar av dagg. Morgondimman höjer sig som en levande slöja över midsommarblomster, blåklockor och smörbollar. Solens låga strålar omsluter växtligheten i ett varmgult sken, då flickan kommer gående genom gräset. Ett sömnigt bi väjer undan. Klänningen är våt längst ned vid fållen, alldeles blodröd är den. Hon är tio år och har rågblont, okammat hår. Ljusa testar leker kring de solbrända kinderna. Vant tar hon sig fram över ängen. Ögonen riktade framåt. Dit - mot det nya. Dit - mot det okända. Nyfikenheten driver fötterna att springa. Hon når in i skogen. Skrämt lyfter en fågel från tallen. På marken kryper skogsmyror i komplicerade rader och flickan stannar tvärt. Hon studerar de starka kropparna som lyfter barr och blad som om vore de gjorda av luft. Hon skrattar: ”ni stackars, stackars” säger hon, ”så ni kämpar och håller på.” Hennes vandring fortsätter till tjärnen. Där bildar näckrosbladen öar på den blanka vattenytan. Himlen speglar sig ock däri. Ljust blå möter den djupet rakt inunder. Flickan tittar på molnen som flyter förbi framför fötterna. Sedan lyfter hon blicken rätt upp. Molnen är plötsligt så långt borta. Onåbara. Hon känner sig yr och bubblar av skratt. Faller så med en duns till marken och blir liggande kvar på rygg. ”Jag kan inte ta er” ropar hon till molnen, ”men ni kan inte ta mig heller.” Plötsligt fastnar skrattet i halsen. Talltopparna rör sig i vinden. Rädslan far fram i ögonen. Tänk om de långa stammarna ramlar över henne? Tänk om de raka, skrovliga furorna bestämmer sig för att krossa henne där hon ligger på marken? Då passar det bra att klänningen är röd hinner hon tänka, för då syns inte blodet.

   Hon blundar. Solen värmer ansiktet och ett leende drar åter fram runt munnen. Nu kommer de. Mossfolket. Kravlande upp längs benen, når de fram till magen och stannar där. Kanske är de fler än fem? Om hon tittar efter försvinner de. Försiktigt samlar de sig runt navlen. Det är som om de älskar att vara där och låta sig vaggas till rytmen av lugna andetag. ”Ni får lov att stanna en stund” viskar hon. Genast känner hon hur det pirrar i kroppen. Mossfolket talar inte. De kommunicerar med känslor och tankekraft. Lille Yster har krupit intill sin mamma, och nu ligger de där och tittar mot himlen. Mamman lägger armen under Ysters huvud. En blå, liten luva täcker hans toviga hår. Nedanför sitter Murkel. Han är gammal och grå med ett skägg ned till midjan, som han tvinnar mellan fingrarna, så det ser ut som om långa rep hänger ner från hakan. Flickan förnimmer rörelsen som en ilning genom klänningstyget. Hon vill så gärna lägga handen över magen, men får tvinga sig själv att låta bli. Istället fnittrar hon högt och säger; ”sluta upp med de där dumheterna, Murkel-man.” Det blir åter stilla. Flickan blir ledsen, dragen över ansiktet sorgsna. Är de borta nu, undrar hon. Något brakar till inåt skogen. Ovilligt öppnar hon ögonen och ser en älg närma sig tjärnen. Stor är den, och bär en imponerande krona på huvudet. Trevande kliver den i med frambenen i vattnet. Flickan tittar på djuret. En svärm av myggor surrar runt den och hon önskar att hon kunde fösa undan dem. Oväntat kastar sig älgen ut i tjärnen och simmar sin väg. Långsamt ser hon hornen försvinna bakom en utskjutande udde av högt gräs. Så vänder hon blicken mot magen. Mossfolket är borta…

© Petra Pantzar

Vikten av att göra ingenting

Jag tänker på hur viktigt det är att ibland inte göra någonting alls. Att bara ägna en dag åt att vara och att finnas till är nödvändigt för att vi ska fortsätta utvecklas till de personer vi vill och bör vara. Det är svårt att finna tiden, det vet jag. Men jag önskar att många vill sträva efter att hitta den. Det är nämligen i ”ingenting-stunderna” som vi har möjlighet att nå vår innersta kärna. Det är då vi kan känna hur vi mår, vad vi saknar, vad vi vill göra och hur vi vill att framtiden ska se ut. Om vi inte ger oss själva den tiden kommer vi att fastna i ett ekorrhjul där vi springer allt fortare för att hinna med allt som tornar upp sig framför oss. Om vi tänker efter så handlar ekorrloppet förmodligen mest om att uppfylla andra människors behov och förväntningar. Vi springer fortare varje gång vi säger ”ja” till någon och saktar ner de gånger vi säger ”nej”. Vi kommer alltid att mötas av människor med argumentet att de älskar att ha saker att göra, att de älskar att ha människor omkring sig och att de skulle få panik av att göra ingenting. Det är säkert sant! Men man kan undra varför det är sant. Är det så att ”ingenting-stunderna” får dem att må dåligt? Blir de rastlösa? Blir de förtvivlade? Känner de sig ensamma? Känner de att de gjort stora felprioriteringar i livet? Ja, i så fall är de ju de här personerna som behöver flest ”ingenting-stunder” av alla!

Vad vill vi mest av allt här i världen? Jo, vi vill vara lyckliga! Om vi inte tar oss tiden att tycka om oss själva, att vara harmoniska med dem vi är, så kan vi aldrig vara det tillsammans med någon annan heller. Det är den enkla sanningen. Jag har sett så många som jagar runt livet igenom efter den perfekta partnern som ska göra dem lyckliga. Vilket slöseri med tiden tänker jag då, både för dem själva och deras partner. Det är inte förrän personer som har nått ett visst stadium av självmedvetenhet träffar på varandra, som det finns potential för att ett förhållande ska blir lyckligt och hållbart. Risken är ju förstås att ”ingenting-stunderna” slutligen får oss att inse att vi trivs så utmärkt med oss själva, att vi inte behöver andra människor i särskilt stor utsträckning. Det tycker säkert några vore förfärligt sorgligt…  

© Petra Pantzar

I ovisshetens dunkla ljus

I det döda landskapets jord
med dess bistra klimat

utan dofter och ljud,
planterar du livgivande ord
med näringsrik saliv
och rör sen vid det som en gud

Orimlig dröm
i ovisshetens dunkla ljus,
ur hjärtats spruckna söm
du dricker från mitt kärlekskrus
Törsta ej mer,
tag vad jag ger

© Petra Pantzar

Sommar

Sommaren står för dörren. För oss som bor i en kyligare del av världen är detta en årstid som betyder mycket. Det är en period då vi får hämta kraft i ljuset och värmen, då vi får chans till vila och återhämtning under semestern. Vi har ambitionen att spendera tid med familj och vänner, att läsa den där boken som legat orörd på nattduksbordet sedan julafton, att vara i sommarstugan, i husvagnen eller i båten, att resa till nya platser och upptäcka nya saker.

   Tidsandan har dock format oss till att vara uppkopplade och à jour dygnet om. Många kan inte släppa sitt arbete under ledigheten, utan har mobilen i handen och laptopen i knäet även på de mest avkopplande platser, såsom på stranden eller i hängmattan. Inte för en sekund vill vi missa vad som händer, eller halka efter med våra arbetsuppgifter, och kanske vill vi vara effektiva och förarbeta så att vi får en mjuk övergång till jobbet efter ledigheten.

   Jag önskar att den här sommaren för de allra flesta ska handla om vila, eftertanke och reflektion. Att vi ska ställa oss frågan ”hur vill jag känna mig under min ledighet och efteråt” inte ”vad ska jag hinna med på semestern”. Det är ganska stor skillnad!

© Petra Pantzar

Våreld

Det är i djupaste förtvivlan hon samlar ihop kläderna på grusgången utanför garaget. Favoritjeansen, födelsedagsslipsen, märkeskalsongerna och den kritstrecksrandiga kavajen, alltsammans bildar ett sammelsurium av färger medan hon stänker bensin över det. Hon tar upp tändsticksasken ur fickan och ska precis tända på när hon kommer underfund med att hon ska toppa brasan med några foton.

   Inne i huset river hon i skåpet efter fotoalbumen. Hon blir sittande på golvet och bläddrar i dem med ilskna rörelser. Huvudet dunkar. Blodet pulserar. Hjärtat galopperar. Där är kortet som hon haft i åtanke! Han sitter på en klippa i solnedgången, det milda ljuset slickar honom från sidan och kastar långa skuggor över den muskulösa kroppen. Ansiktet riktas mot horisonten och de gröna ögonen gnistrar som smaragder. Det var samma ögon som försäkrade henne om hur älskad hon var, hur utvald och speciell hon var, att hon var den enda för honom. Ett annat foto visar deras ryggtavlor där de tillsammans går ut på en brygga hand i hand. Händerna håller ett stadigt grepp med fingrarna nyss ringmärkta, och symboliserar den trygga, kärleksfulla grund som äktenskapet vilar på.

   På grusgången rör hon sig långsamt runt lögnen som ligger där. Vad ful den är, tänker hon, och vad illa den luktar! Så tar hon tändtickan, slår eld på den och håller den mot ett utav fotona. Pappret böjer sig och brinner. Sakta lägger hon det på lögnen som genast tar fyr och bildar en kraftig våreld. Rökpelaren stiger flera meter, gråbrun och smutsig försvinner den upp mot himlavalvet.

”Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Känslans gudaflamma

väcktes vid din ljusning;

jord och skyar stamma

kärlek och förtjusning;

sorgen flyr för våren,

glädje ler ur tåren,

morgonrodnad ur bekymrens moln.”

© Petra Pantzar

Var är du?

Människan är en underlig varelse. Vem är hon? Hur är hon? Varför är hon som hon är? Trenden hos oss människor har alltmer blivit sådan att ”du är vad du äger” och ”du är vad du presterar”. Som jag ser det är detta en mycket farlig utveckling. Vi överkonsumerar extern input och förlorar förmågan att se vårt egenvärde själva. Vi skänker makten åt omgivningen att sätta upp regler och levnadsvillkor för vad vi ska göra, och framförallt för hur vi ska vara och se ut. Vi reflekterar inte särskilt noga över vem eller vilka som sätter villkoren, eller att deras agenda är att tjäna pengar på oss och våra val i livet.

   ”Du är vad du äger” kan man säga, men hur är det med det egentligen? Dina ägodelar kan berätta om dina intressen och din ekonomiska status, men det säger verkligen ingenting om vem du faktiskt är. ”Du är vad du presterar” är ett vanskligare påstående, inte lika lätt att avfärda men likväl ett farligt påstående. Vad människan gör och uträttar talar i högre grad om vem hon är, men risken finns att när hon inte orkar, eller inte har förmågan att prestera, så förlorar hon sitt egenvärde.

   Jag har själv alltid varit lite motsträvig till sådant som anses vara normer. Jag blir rädd för fenomen som får massrespons från folket, så som trender som trollbinder människor att tro att de måste åstadkomma någonting speciellt, köpa vissa saker, eller se ut på ett särskilt sätt för att passa in och duga. Sådant gör mig rädd! Tänk istället på vem eller vilka det är som har intresse av att få oss att vara så ockuperade med att passa in i normen, och varför. Många människor lägger all sin tid och energi på att passa in. De tror att de inte är värda någonting alls om de inte är som alla andra. Jag har alltid utgått från att varje människa är unik, men i dag lever vi inte upp till det nämnvärt. Var finns originaliteten? Var är det personliga uttrycket? Var är du som kan imponera utan ägodelar och prestationer, bara genom att vara den du är?

© Petra Pantzar

Sportsliga trakasserier

Det är inte ofta jag känner mig trakasserad och det är väl tur, men jag har sedan ganska många år känt av något som kan benämnas sportsliga trakasserier. Jag avskyr inte sport på något sätt, jag gillar hästsport, konståkning, simhopp, skidåkning av alla de slag och några andra sporter. Men jag tycker inte om att få bollsporterna upptryckta i ansiktet så fort jag slår på tv:n, datorn eller öppnar tidningen. Jag känner mig förföljd och trakasserad av alla bollekar som tas på så blodigt allvar, som på liv och död, och i nöd och lust måste lusa ner varenda tidning, dyka upp i varenda reklampaus och som till och med har ett eget avsnitt i nyheterna. Varför har sporten ett eget avsnitt i nyheterna?! Det är helt absurt när man tänker efter. Det finns ju särskilda sportprogram och speciella sportkanaler man kan välja om man vill titta på sport. Varför kan man inte ha ett obligatoriskt kulturavsnitt i nyhetssändningarna istället? Det vore i alla fall rimligare, men det har man inte. Man hänvisar då till Kulturnyheterna, ett eget program, precis som sporten OCKSÅ har. För att inte tala om alla andra intressanta program som får flyttas fram på grund av att dessa olika lekar inte har lekts färdigt! Jag skulle kunna köpa att man har ett sportavsnitt i nyheterna ifall det handlade lika mycket om annan sport som det gör om bollsport, men så är det ju inte. Vem bestämmer vilka sporter som ska visas i Sporten? Handlar det om antalet utövare och intresserade så har man i så fall helt glömt bort hästsporten. Överhuvudtaget har man nästintill obefintlig programtid för hästsport, eller konståkning för den delen. Där får man alltid hålla till godo med sammandrag och tidsmässiga eftersläpningar, aldrig direktsänt, aldrig se alla deltagare o.s.v. EM i konståkning fick man se sig i stjärnorna efter och av pågående VM ser man endast små glimtar, detta trots framgångsrika svenska talanger. Skandal! Nä, jag känner mig sportsligt trakasserad och även sportsligt diskriminerad, så det så!

© Petra Pantzar

Tid, bliv förbi

I bitterblå bävan

räds vi vad stunden bjuder

i stålgrå strävan

mot det som i blodet sjuder

Sinnen, träd in

Tid, bliv förbi

Se dina händer valkas

I rosenbädden

bedövas vi av doft

i den fuktiga myllan

förvandlas vi till stoft

Tankar, vik hädan

Timmar, fly bort

Stundom döden nalkas

© Petra Pantzar

Mirakel i Paradiset

När jag befann mig på Borneo var jag med om många ovanliga händelser. En av dem handlar om hur jag gick från att vara en blöt fläck till att bli en hel människa uppfylld av kraft och energi. Bland mina vänner benämner jag händelsen som ett mirakel, och de vet att det ska mycket till innan jag tar sådana ord i min mun.

   Det var på eftermiddagen. Djungelns intensiva läten hade dämpats en smula i hettan. Jag färdades längs Lemanakfloden och det bruna vattnen svalkade mina handleder. Jag halvlåg i båten. Illamåendet böljade fram och tillbaka som långsamma vågor genom kroppen. Vattenflaskan låg i knäet och ju mer jag drack ur den, desto större blev vågorna. ”You look pale, mam” sa Daniel som var min guide. Jag gav honom en nick till svar, tog av mig hatten, doppade den i floden och satte tillbaka den på huvudet. Inom mig förbannade jag mig själv, att jag aldrig kunde lära mig. Det var ju nästan alltid så att jag behövde acklimatisera mig ett tag innan jag kastade mig ut på äventyr. Min kropp behövde möjlighet att ställa om till rätt dygnsrytm, rätt temperatur och att få vara utvilad innan jag gav mig i väg. Men som vanligt kändes det otroligt frustrerande och onödigt att ”sitta av” ett par dagar när jag ändå var på plats.  

   ”We’ll be there soon, mam” sa Daniel och pekade framåt floden,”you can rest later”. Som om jag inte redan vilar mig, tänkte jag. Till sist körde vi intill flodbanken vid en liten ostadig brygga. En kvinna tog min hand, efter att Daniel pratat med henne på ett främmande språk, och en annan tog packningen. Jag kände mig yr och svag när vi klättrade upp längs stigen mot långhuset. Det här var det högsta av de långhus jag hade träffat på, inte det längsta. De glesa trätrapporna kändes ofantligt långa och många, men efter en stund fick jag äntligen lägga mig på golvet och vila huvudet mot en tunn bambumatta. Jag kunde inte röra mig och jag kunde inte titta. För varje minut som gick minskade mina krafter och det var en väldigt otäck känsla med tanke på att jag inte rörde en fena. Slutligen blev jag helt säker på att livskraften rann ur mig och att jag skulle dö där på golvet. Plötsligt kände jag hur jag bara måste gå på toaletten. Med min allra sista lilla ork hjälpte Daniel mig till ett inhägnat bås ute på verandan. Där inne fanns ett hål i golvet vari man skulle uträtta sina behov. Bara att titta genom hålet ner på marken tio meter under, gjorde mig svimfärdig. Där nere bökade grisarna runt mellan hönorna och alla väntade de på vad jag skulle släppa ifrån mig.

   Tillbaka inne i huset samlades några kvinnor runt min sovplats. Daniel förklarade att de ville genomföra en kvinnoceremoni med mig i något som kallades för kvinnorummet. Jag skakade långsamt på huvudet, med tårarna rinnande nerför kinderna. Inte ville jag dö i något jävla jippo, tänkte jag, bättre då att ta mina sista andetag här på bambumattan. Men Daniel sa att jag borde, att det var för min skull. Kvinnorna, som nu uppgick till ett tiotal, lyssnade inte på mina invändningar, utan lyfte upp mig och bar i väg med mig. I kvinnorummet lade de mig mitt på golvet. Alla satte de sig runt mig, även mindre barn var där. Det var dimmigt i luften av tända rökelser och ett milt ljus sken in genom de glesa väggarna. Några kvinnor började mässa med ord och toner i variation. Plötsligt försökte de klä av mig på överkroppen, så jag protesterade och höll ihop min skjorta. Då höll de helt sonika fast mig och tog den av mig. Nu ska de våldta mig, tänkte jag och greps av inre panik. Fysiskt var jag inte kapabel att göra motstånd. Jag kände hur någon nafsade på mitt bröst med mjuka läppar och tittade ner. Ett litet barn passade på att söka tröst. Lättad såg jag hur mamman föste undan barnet. En annan kvinna började sakta hälla en varm olja över bröstkorgen och magen. I oljan hade de blandat örter och ginger-rot. Några av kvinnorna smorde in oljan och utövade massage. En annan ägnade sig endast åt att trycka på olika punkter på kroppen, främst på bröstet men även i ansiktet med koncentration just på pannan.

   Jag har ingen uppfattning om hur länge denna ceremoni varade, men det var under flera timmar. När de bar ut mig till sovplatsen igen var det alldeles kolsvart ute och de andra sov. Jag kände mig behagligt harmonisk och full av livskraft igen. Ja, jag mådde faktiskt mycket bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Från den stunden var det som om jag hade blivit pånyttfödd, som om jag hade fått ett helt nytt liv. Som i ett spel, ni vet. Jag kan inte benämna det på något annat sätt än att jag upplevt ett mirakel!

© Petra Pantzar

En gammal vän

Jag har en vän som har följt mig i många, många år. Han kom in i mitt liv när jag fyllde tolv år och har funnits vid min sida ända sen dess. Det var först häromdagen jag insåg hur länge vi faktiskt har hängt ihop. Utan att avslöja min ålder helt och hållet, så sträcker sig vänskapen åtminstone över en trettioårs period. Det är faktiskt mycket imponerande om jag får säga det själv!

   Jag har inte behandlat min vän med särskild omtanke eller försiktighet, han har fått följa med till världens alla hörn. Där har han utstått obeskrivlig kyla eller smältande hetta, skumpat runt på gropiga vägar och djungelstigar, färdats på flygplan, i helikoptrar, i djupsnö, i korallsand, ja till och med i vatten. Aldrig har han klagat över sakernas tillstånd, aldrig har han gnällt över hur den svarta kroppen sargats av rispor och revor som lämnat bestående ärr. De enda gånger han säger något är då jag har bett honom om det. Beroende på var jag befinner mig eller vad jag ska göra, så ljuder hans stämma under lite olika tider på dygnet. Oftast känner jag på mig någon minut innan han låter, att nu är det dags att stiga upp. Hans ansikte, displayen, talar alltid om vad tiden är och ett litet tryck på den röda nosen får alltid tyst på honom igen. Ibland låter han mig snooza också och det är mysigt. 

Du lille Casio, vad jag älskar dig!

© Petra Pantzar

Den lille mannen

Den lille mannen, vem är han? Ja, nu menar jag inte Victoria Silvstedts bihang, utan en helt annan man. Den lille mannen är för mig nämligen mannen som psykiskt och fysiskt ger sig på kvinnor, barn och djur för att förlösas från sin egen ångest. Vi kan alla bara spekulera i vad som ligger bakom att en kille växer upp och bara blir en liten man - inte en stor. Det finns säkerligen många gemensamma nämnare för dessa män, men sannolikt också flera olikheter.

   Vi har alla mött någon man som kritiserar sin kvinna inför öppen ridå, eller tillrättavisar sina barn på ett bryskt sätt, eller rycker tag i sitt djur på ett ovanligt hårdhänt manér. Då tänker vi ”om han gör så här när alla kan se honom, hur gör han då där hemma i avskildhet?” Vi skakar på huvudet, blänger illa, och i få fall säger vi till honom att han gör fel. Sedan går vi vidare, förfäras och berättar för någon vi känner att ”i dag såg jag en man som…” 

   Jag kan säga att jag har förståelse för att viss bakomliggande problematik hos den lille mannen kan skapa just en liten man, men jag kan definitivt inte försvara hans agerande. Jag anser att när du är vuxen så har du ett ansvar att bearbeta sådant som orsakat skador på din personlighet. Du har ett ansvar gentemot dig själv och mot omgivningen att bli en så hel och välfungerande individ som möjligt. Det finns många olika vägar att själv komma till rätta med att bli en bättre människa, och det finns mycket hjälp att få. Vilket ansvar har vi runt omkring? Ska vi nöja oss med att förfäras och skaka på huvudet åt den lille mannen? Ska vi nöja oss med att läsa i tidningen att ytterligare en kvinna har dödats av sin man?

    Nästa gång du träffar en liten man, konfrontera honom, lyssna på honom, visa honom vägar till professionell hjälp och självhjälp. När du träffar den lille mannens familj, visa att du finns där, lyssna och erbjud dig att bli deras livlina tills mannen växt upp och blivit stor. Vid det laget har förhoppningsvis familjen hittat styrkan att klara sig på egen hand.

© Petra Pantzar

Livets ytterligheter

I dag tänker jag på en ung kvinna som just lämnat den här världen. Hon är saknad av släkt och vänner, men framför allt av sin treårige son, sin nyblivne make och sina föräldrar. Det var den ondskefulla cancern som tog henne. Jag tänker också på en annan kvinna som förlorade sin nioåriga pojke och som lever med den saknaden i varje andetag. Mina tankar går även till en annan familj som helt raderades bort från jordelivet genom en otäck bilolycka, och där står nu släktingar och vänner fortfarande i chock över hur livet förändras från ett ögonblick till ett annat. Detsamma gäller för en ung tjej jag känner, vars pappa rycktes ifrån henne lika hastigt och oväntat i en motorcykelolycka.

   Varje dag finns det människor ibland oss som bär på smärta, saknad och djupaste sorg över någon de innerligt älskat. I viss mån styr detta hur vi människor reagerar och agerar i olika situationer. Ingen sorg är den andra lik, men den gör lika ont och påverkar lika mycket oavsett hur den ser ut.

   Samtidigt möter vi människor som befinner sig i ett lyckorus. Det kan handla om förälskelse, ett bröllop, en nyfödd baby eller om att en efterlängtad vän äntligen återvänder efter en tid utomlands. Det kan också handla om ett projekt som till sist blir framgångsrikt, eller om en lottovinst. Även detta påverkar människor i omgivningen. Det är alltså ett ganska komplext känsloregister vi omger oss med så fort vi kliver utanför dörren. Ibland kan det vara svårt att hitta rätt förhållningssätt i bekantskapskretsen eller arbetsgruppen då sorg och glädje tumlar runt tillsammans. Viktigt är i alla fall att visa förståelse och empati med vilken av dem det än gäller. Om man för tillfället inte känner egen sorg eller glädje, så kanske uppgiften blir att hitta en fungerande balans mellan livets ytterligheter.

© Petra Pantzar

Täcke av sten

Katarina tittar mot himlen. Universum är oändligt liksom stjärnornas antal. Den kalla nattluften filtreras genom näsan så en hinna av is lägger sig runt näshåren. Vid varje andetag pressas vit rök ut ur munnen och grumlar blickfånget. Livet känns härligt! Festens champagne bubblar i blodomloppet och gör henne yr. Därför har hon stannat en stund på vägen hem, för att nyktra till och för att förlora sig i vinternattens glittrande skådespel.

   Snart är hon hemma. Hon ska bara svänga av till höger längre fram, korsa parken och snedda över villakvarteret, sen är hon där. Hon tänker på sängen som väntar och hoppas balansen återvänder tills hon ska lägga sig. Annars blir det karusellåkning bakom de slutna ögonen och det är det värsta hon vet. Stegen knarrar i snön, de riktigt gnisslar. Ökar hon takten bildas en melodi. Glatt nynnar hon med och rasslar med husnycklarna i fickan.  Imponerande svarta silhuetter i form av ekar tornar upp sig en bit bort. En uppförsbacke leder till parken och farten dämpas, takten och melodin försvinner. Katarina tittar in mellan träden och buskarna. Inte en människa syns till. En hare skuttar snabbt längs gångbanan, skrämd av hennes uppenbarelse. 

  Plösligt rusar en mörkklädd mansperson fram till henne bakifrån. Hastigt lägger han armen om halsen och tvingar henne ner på det kalla underlaget. Hon försöker skrika men han stryper luftintaget så inga ljud når ut. På något sätt får han ner henne på rygg och sätter sig över bröstkorgen. Stjärnhimlen är lika vacker hinner hon tänka, universum lika oändligt. I nästa stund sliter han i hennes byxor med ena handen, i den andra blänker en kniv. Luften kommer tillbaka och hon skriker åt honom att sluta. En kort sekund stannar han upp och de ser varandra i ögonen. Blicken är glasartad bakom de stora pupillerna, och sitt berusade tillstånd till trots så förstår hon att ord inte når fram. Under en snabb rörelse lyckas hon sno runt så hon hamnar med magen mot marken. Snön skrapar på kinden när han tar ett hårt tag i håret och trycker ner huvudet. Hon sparkar honom upprepade gånger i ryggen med de vassa stövelklackarna, och till sist blir han distraherad och släpper kniven för att hålla ner hennes ben med den fria handen. Då rycker hon åt sig kniven och förmår hugga honom i sidan fast att hon inte ser honom alls. Han stönar högt och faller åt höger, samtidigt som hon kravlar bort några meter. Han står nu på knä och pressar fram några fula ord. Ilskan förvandlar honom till ett monster som kastar sig mot henne. Den håriga näven grabbar tag i byxorna som hänger runt vristerna. Katarina är stel av skräck och kyla. Det är som om hon inte längre kan styra över vare sig kropp eller tankar. Tiden står stilla, livet har upphört. Han drar sig fram över snön genom att hålla i hennes kläder. Det är overkligt, som att se det hända i en film på teve. Hon vet inte hur det går till, men plötsligt är han över henne igen, pressar sin svettluktande kropp mot henne och biter hårt i axeln. Hon skriker av smärta och livet återvänder. Instinktivt stöter hon kniven i ryggen på honom. Gång på gång tränger den in genom jackan, så dunet från den dansar som snöflingor i luften. Plötsligt blir han livlös och obeskrivligt tung. Han faller ihop över henne och varmt blod rinner ur munnen ner längs hennes hals. Stor och rund böljar gråten upp sig i bröstet. Hon orkar inte välta honom av sig. Som ett ofrivilligt täcke av sten skiljer han henne från stjärnorna.  

© Petra Pantzar

Om ensamhet

När man växer upp som barn och tonåring är tanken att man i slutändan ska klara sig själv. Gör man det så har föräldrarna förhoppningsvis gjort ett gott arbete. Människan är det djur där den processen går allra långsammast, hos andra djur går det betydligt fortare.

   Hur går det då för människorna där ute i stora, vida världen? Ofta tycker jag mig kunna se att det skiljer sig åt en del. Där finns den dominerande gruppen som klarar av att vara ensamma, men som också uppskattar att umgås och omge sig med andra människor. Sen finns de som gärna väljer att vara ensamma när tillfälle finns och som tycker att det är nog med de människor man träffar på arbetet, på fritidsaktiviteten eller i familjen. Där finns också de som avskyr att vara ensamma, som mår psykiskt mycket dåligt om de inte får sällskap av andra människor där de kan suga sin näring och livskraft. Det finns även de som alltid är ensamma, de som har förlorat vänner och familj, och det är ingen trevlig eller självvald ensamhet.

   Jag tillhör själv den kategori av människor som har ett stort behov av att vara ensam. Det är i ensamheten jag hittar kraft och energi till kreativitet, det är i ensamheten jag kan njuta av naturen, och hitta svaren på alla inre analyser som pågår i hjärnan. Utan min självvalda ensamhet vore jag en mycket trasig och stressad individ.

   Hur fungerar vi tillsammans med varandra när behoven ser så olika ut? Ofta hittar man likasinnade och då behöver man inte fundera på det så mycket. Ibland träffar man personer som är raka motsatsen till en själv. Då blir det problematiskt. För många år sedan hade jag en vän som var otroligt sällskapssjuk, som kunde dyka upp flera gånger om dagen, ja nästan lite som karaktären Ove i TV-programmet Solsidan. Jag kom till och med på min vän med att medvetet ”glömma” kvar saker hos mig bara för att ha en anledning att dyka upp igen. Den vänskapen varade inte särskilt länge. Men för att se det från vännens sida som for runt hos många fler människor än mig i sin desperata jakt efter sällskap, tänk vad dåligt personen måste ha mått och vad ensam den människan måste ha känt sig! I efterhand funderar jag på vems behov som var viktigast, vännens eller mitt eget. Jag har kommit fram till att bådas behov är lika viktiga, men att vännen borde ha tillgodosett mitt behov i större utsträckning. Var kunde jag hitta ensamheten jag sökte? Jo, bara hos mig själv. Var kunde vännen hitta sitt efterlängtade sällskap? Jo, hos många av de andra människor vännen besökte, och som inte hade mitt stora behov av ensamhet.

   Överhuvudtaget tycker jag det är viktigt att inse att alla andra inte fungerar som man själv gör. Jag kan inte förutsätta att andra vill vara ensamma i samma utsträckning som jag. Andra kan inte ta för givet att jag vill ha sällskap. Det jag tycker är viktigast av allt är att alla hjälper till att tänka på dem som inte lever med självvald ensamhet. De som inte har valt att vara ensamma, men som ändå är det. Dem borde vi alla tänka lite extra på!

© Petra Pantzar