Vem kunde veta?

Vem kunde veta, att där bakom skrattet? Vem kunde ana, vem kunde tro? Så många gånger du kom gående emot mig med stora ögon fulla av klokskap. Och barnen som omringade dig, trygga, glada och förväntansfulla. Energin hos dig som smittade av sig, fnittret och buset som bubblade. Leken och kärleken till barnen. Du var så älskad!

   Så vem kunde veta, att där bakom skrattet? Vem kunde ana, vem kunde tro? Din smärta så envist den höll sig i skuggan, så väl den doldes i solens sken. Din smärta som jag inte kände, som du inte tyngde någon med. Det gör mig så ont, att du hade så ont att du inte orkade finnas mer. Det gör mig så rädd, att du var så rädd för det som är otäckt här.

   Så vem kan veta, att där bakom skrattet? Vem kan ana och vem kan tro? Att någon man möter längs vägen, vandrar sina sista steg på denna jord…

© Petra Pantzar