Taxi - var god dröj!

Jag funderar mycket på hur taxibolagen fungerar i vårt land. Det händer att man läser då och då i tidningen om skoltaxi som släppt av barn på fel skola eller på fel hållplats vid hemresan, eller inte ens tillåtit barn att åka med på morgonen. Nu senast stod det att läsa i en av våra kvällstidningar om Adam som för tredje gången på kort tid blivit avsläppt på fel skola, traumatiskt för vilket barn som helst, men Adam har dessutom autism.

   Jag har ett förflutet inom skolans värld. Tyvärr är den här problematiken inte alltför ovanlig, det vet jag av egen erfarenhet. Kommunerna har oftast upphandling av taxitjänster och ibland verkar det ”ekonomiska tänket” stå i vägen för det som själva tjänsten egentligen ska innefatta. I de allra flestas ögon är taxichaufför ett serviceyrke. Många chaufförer är också fantastiskt ”service-minded” och hjälper till med allt man kan önska sig, de är dessutom riktigt trevliga och socialt kompetenta.

   Men så har vi då den andra ”sorten”, de som av någon konstig anledning alltid verkar hamna i just skolskjutsarna. Beror det på att de inte lyckas leva upp till kraven när det gäller ordinarie kunder och därför sätts på mindre viktiga kunder, det vill säga barn? Eller vad beror det på? Vi som är föräldrar (och säkert många andra) tycker nog ändå att barnen är de allra viktigaste som finns. Jag har mött chaufförer som inte ska jobba bland människor överhuvudtaget, som skäller och härjar med barnen, sätter två barn i samma bälte för att de räknat fel på platserna, kör alldeles för fort och ovarsamt, och som dessutom har väldigt dålig koll på vilket barn som ska till vilket ställe.  

   Sen har vi också det som kallas färdtjänst. En tjänst som förmedlas till kunder som av olika anledningar inte klarar av att ta sig från A till B på egen hand. Den här kundgruppen råkar emellanåt också ut för samma slags usla service som en del barn och ungdomar. Det händer att kundens beställning missförstås (call-centren är ofta förlagda till lågprisländer där svenskan inte är första språk, och där olika svenska dialekter överhuvudtaget inte förstås) och när beställningen väl är avklarad (om den lyckas alls) får kunden (kanske rullstolsburen) stå utomhus i flera minusgrader och vänta på en färdtjänst som sällan eller aldrig håller tiden. Dessutom händer det då och då att både rollatorer och rullstolar blir skadade på grund av ovarsam hantering, eller att väskor och andra tillhörigheter försvinner. Det är ingen rolig verklighet precis! Jag önskar att den stora majoriteten av taxichaufförer som faktiskt tar sitt yrke på allvar och som är stolta över det de arbetar med, ville ställa sig upp och gemensamt göra allt för att ge taxibolagen ett bättre rykte. Och jag önskar vidare att alla landets kommuner höjer sina krav på de bolag de anlitar.
 © Petra Pantzar