Höst

Höstregnet faller i kalla strilar på kvinnans regnjacka. Sakta letar det sig ner via hakan och in under kragen. Hon fryser. Staden ligger grå i skymningen. Gatlamporna blinkar, kan inte bestämma sig för om de ska lysa eller inte. Stegen är tunga och magen är stor. Babyn sparkar därinne.
   Nu ser hon höghuset framför sig. Hökarängsvägen 137 C. Det är där hon bor i hop med Peter. På tredje våningen ser hon köksfönstret med de fula gardinerna. Hon mår illa. Stannar upp i regnet och rapar. Barnet trycker mot lungorna och gör det svårt att andas. En kraftig spark får henne att fortsätta framåt. Ytterdörren är kodad. Tre gånger slår hon fel kod innan dörren glider upp. I hissen är det varmt och kvalmigt, när hon öppnar regnjackan bildas imma på hissfönstret. Peter är inte hemma. Hon tänder lampan i hallen. På pallen hittar hon en lapp. "Jag är verkligen ledsen" har han skrivit "men jag klarar inte det här längre." 
   Sakta sjunker hon mot golvet med lappen i handen. Regndroppar från jackan löser upp bläcket så orden försvinner. Hon stirrar rakt in i väggen. Pappret faller ur handen och landar på mattan.  Länge sitter hon där. Så länge att vattnet rinner av henne och bildar en stor pöl på golvet. Till sist tittar hon ner och inser att vattnet har gått och att barnet annonserar sin ankomst.
   Den första värken är så häftig att den får henne att skrika högt. Telefonen är nära och babyväskan packad, taxichauffören lovar att hämta henne om tio minuter. "Så du drog din jävel!" muttrar hon mellan värkarna, "du drog..." Plötsligt kommer ett ursinnigt raseri över henne. "Fan" vrålar hon högt och slår handen i väggen, "helvetes, jävla skit!" 
   Taxichauffören står i dörren. Hjälpsamt bär han hennes väska och håller henne under armen. Hissen fastnar mellan våning två och tre. Chauffören trycker på larmknappen men ingenting händer, inte ett ljud hörs, ingen kommer till undsättning. Han ropar i springan till dörren. "Hjälp!" ropar han, "hon ska till att föda här." Hon känner sig yr och svettig, kanar sakta ner på golvet och blir sittande. Värkarna kommer allt tätare och smärtan får henne att stöna. Chauffören ser panikslagen ut. Svetten lackar i pannan och ögonen fladdrar. Jackan drar han hastigt av sig, "här" säger han "lägg dig på den här, du måste ligga ner." Han slänger åt henne jackan och fortsätter sedan ropa i dörrspringan. Den här gången bankar han hårt på hissens alla väggar, blint slår han på hissknapparna och en kort stund är det som om tiden står stilla. Så gör hissen ett ryck, ett ynka litet ryck, men sen händer inget mer. 
   Han torkar sig i ansiktet med en näsduk. "Är det din första" undrar han sen. Hon nickar. "Din med" frågar hon. "Mmm" mumlar han, "vad ska vi göra?"
   Hon förblir tyst ett tag, sedan kommer en krystvärk som kastar hennes huvud rakt bakåt mot den hårda väggen. Det gör henne alldeles omtöcknad. "Ta av mig byxorna" sluddrar hon. Chauffören gör som han blir tillsagd. "Trosorna med fattar du väl", fräser hon ilsket när smärtan tilltar. Han blundar och fumlar med underbyxorna. Till sist kommer de av. Så måste han titta. Barnets huvud skymtar mellan blygdläpparna, som ett ägg täckt av våt, gulaktig pälsbeläggning, visar den sig för honom. Hon flämtar och andas häftigt. Rätt som det är trycker hon på och huvudet syns allt mer, men så plötsligt sjunker det längre tillbaka in i det varma våta. Han mår illa men drivs framåt av adrenalinet. "Det kommer att gå bra" förvånar han sig själv med att säga och för en kort stund möts deras blickar. "Mats" säger han sedan hastigt. "Karin" flämtar hon. 
   Tre krystvärkar till. Taxijackan är röd av blod. Det rinner ut över hissgolvet. Han står på knä och känner hur byxorna blir blöta. Det stramar och stretar utmed benen. Så kommer babyn. Den slinker ut så snabbt att han knappt hinner fånga den. Omsorgsfullt lägger han barnet på mammans bröst. Den skriker som en stucken gris, spänner och spretar, och ser ut som en utomjording. "Ge mig babyfilten i väskan" ber hon matt. Han tar fram den och lindar in gossebarnet i den medan hon lyfter babyn. "Tack" viskar hon, "det här är Yster." I samma stund hörs röster från våningen under. "Hjälp är på väg" ropar någon. "Håll ut, hjälp är på väg!"   
 © Petra Pantzar