Det händer ibland att själar hakar i varann. Att de till synes slumpvis får en gåva i form av rum och tid. Där kan de välja att stanna en stund, vila och låta förnuftet segra över känslan. De kan också välja att låta sig darra och skälva, att mötas och förgöra förnuftet. Välja att smälta, enas och helas i en gemensam resa där ögonblick är år.
Jag ser i dina ögon, dina oändliga och gnistrande, att du vet. Du vet att nu är tid och nu är rum, att nu är Ödesklockans timma. Där ute i gatlyktans sken står du och brottas med vissheten medan dimman sluter dig i sin famn. Vi har varit här förut, besökt Våndans näste och Beslutets hus, där varje vägval har som uppgift att förinta.
Jag känner dina sår, din smärta och ensamheten som kväver. Ärren och åren som ristat och nött, som gjort dig så levande och vacker. Vi möts i blicken. Detta heliga luftrum som ingen kan beträda, som ingen kan våldta eller stjäla. Där kan vi dela ontet, andas och finna modet att beröra. I sömnen äger jag dig. Din späda kropp förloras i mina armar. Den spänner i en båge som lustfyllt ser sig hän i ryckningar och rop. Svettpärlor och tårar avlöser varandra, löper längs den mjuka huden som daggdroppar i gryningen. Din röst trygg och spinnande, väver sig en egen bädd i mitt tomma bröst. Där vågar den vila, flytta in och bebo.
Men vi räds längtan med sin gnagande hunger, vi räds saknaden och milen. Fruktan som skoningslöst äter, ständigt svulten efter svaghet, ständigt törstande, sökande, närvarande…
Så är Avskedet där. Smärtsamt och oundvikligt. Tveksamt trevande i känslosnåren, rädd för att snava och falla. Och ändå är de så oändligt gnistrande, ögonen som följer mig där bortom horisonten.
© Petra Pantzar
Vackert...sorgligt!
SvaraRadera