Du var sådan jag föreställde mig själva friheten. I dina ögon rymdes en gammal mans visdom. I dem förnam jag vidden av hela vår existens. Under månljusnätter om vintern, betraktade jag dina rofyllda andetag och lakanet som gled av din kropp. Alltid ville jag sträcka ut handen för att röra vid dig, känna värmen som strömmade från de vilande musklerna, omslutas av lugnet och styrkan. Ibland höll jag min hand alldeles nära.
Bleka och magra gömde vi oss för världen. Somnade nakna, omslingrade, ansikte mot ansikte, tårögda inför kärlekens storslagenhet. Sällan använde vi ord. Andetag och blickar, händer och läppar, sådant var språket.
© Petra Pantzar
Vackert så!
SvaraRaderaMum.
Hej! apropå sourze, fint och snyggt skrivet. Gediget och genomjobbat. Skulle också vilja utveckla "tidstänkandet". Allt låter så bra om det är "effektivt" och "kvalitet", alltså kvalitetstid med barnen. Guld värt. Visst är det bra. Men MÄNGDEN, kvantitetstid, vad är det för fel med det och "bara vara" tänket. Avslappnad vara sig själv-tid, som man vill ha t ex med partnern, så vill man väl minst lika mycket ha det med egna barn? Då man har tid att i stillhet se vad som poppar upp när hjärnan får släppa ut sin åtstramning ;o) och då prata om det som känns angeläget. Trevlig Helg
SvaraRaderaTack Ingela!
SvaraRaderaDet är precis kvantiteten jag åberopar och eftersträvar, tror den är väldigt viktig. Jag hoppas du hittar balansen med "tidstänkandet" och önskar dig Trevlig Helg! /Petra