Tyst är natten

Tyst är natten vid mitt fönster

kall är luften

singlar snö

Lägger sig i vackra mönster

men i morgon

blir det tö

Där i mörkret ropar själar

hjälp oss finna

vi vill dö

Evighetens dömda trälar

söker hitta

livets frö

© Petra Pantzar

Månljusnätter

 Du var sådan jag föreställde mig själva friheten. I dina ögon rymdes en gammal mans visdom. I dem förnam jag vidden av hela vår existens. Under månljusnätter om vintern, betraktade jag dina rofyllda andetag och lakanet som gled av din kropp. Alltid ville jag sträcka ut handen för att röra vid dig, känna värmen som strömmade från de vilande musklerna, omslutas av lugnet och styrkan. Ibland höll jag min hand alldeles nära.     

   Bleka och magra gömde vi oss för världen. Somnade nakna, omslingrade, ansikte mot ansikte, tårögda inför kärlekens storslagenhet. Sällan använde vi ord. Andetag och blickar, händer och läppar, sådant var språket.

© Petra Pantzar

Julefrid i juletid

Det är just vid juletid det skulle vara så härligt att få vara ett litet barn igen. Det är den tiden på året då man vaknar om morgonen och det fortfarande är mörkt ute. Föräldrarna småpratar i köket, tänder levande ljus och ställer fram tomtegröt på bordet. Hunden kurar på fårskinnsfällen och slickar en kärvänligt när man lägger sig bredvid i pyjamasen. På radion spelas julsånger och huset fylls av härlig julefrid. Under granen i finrummet skymtar julklapparna, och den allra största, den med det vackraste pappret… den är till mig!

"Det strålar en stjärna förunderligt blid,

i öster på himlen hon står

Hon lyst över världenes oro och strid

i nära två tusende år.

När dagen blir mörk och när snön faller vit,

då skrider hon närmre, då kommer hon hit

och då vet man, att snart är det jul.

Ty julen är härlig för stora och små,

är glädje och ljuvaste frid,

är klappar och julgran, och ringdans också,

är lycka oändligen blid,

är ljus, alla ögon då stråla som bäst,

och stjärnorna tindra som mest

och där ljuset är, där är det jul."

Det är just vid juletid det skulle vara så härligt att få vara ett litet barn igen. Det är den tiden på året då man vaknar om morgonen och det fortfarande är lika mörkt ute som det är inne - i bröstet. Föräldrarna grälar i köket, pappa slår mamma så spritflaskorna klirrar när hon stöter huvudet i bordsbenet. Hunden gnyr på trasmattan och kissar på sig av rädsla. ”Det strålar en stjärna” spelas på radion och melodin förknippas för all framtid med pappas rytande stämma och mammas uppgivna gråt. I finrummet skymtar inte granen, utan grannen som sover ruset av sig...

© Petra Pantzar

Jagad

Gatan låg öde framför honom. Fukten, kylan och dimman kröp in under kläderna. I gatlyktans bleka sken syntes siluetten av en katt som snabbt slank vidare in i skuggorna. Pulsen dämpades en aning, andningen likaså. Han hade slutat springa och gick nu med långsamma steg utmed trottoaren. Tänderna skallrade och han kunde inte avgöra om han frös eller var rädd, eller kanske både och. Handen kände i fickan efter kniven. Fingrarna gled fram och tillbaka några gånger över det blanka träskaftet.

   Det var Cedric som skickat snubbarna, det var John säker på. De hade väntat i en bil som stod parkerad längre ner på gatan där han bodde. När han passerade hade den ena killen kastat upp bakdörren på Mercan rakt i magen på honom. Han förstod först inte vad som hände utan vacklade åt sidan och kippade efter andan. En vältränad kille stod plötsligt framför honom med armarna i kors över bröstet. Solglasögonen dolde större delen av det ärriga ansiktet. Samtidigt hörde han hur ytterligare en bildörr öppnades och det var då han förstod allvaret och började springa.

   Pengarna de var ute efter hade han blivit av med under ett besök på kasinot för en månad sen. För att lyckas få fram dem igen hade han kontaktat en vän till en vän som hade kopplingar till travbranschen. Där hade han gjort ett misslyckat försök att preparera en stjärnhäst med olagliga substanser, men det hade bara resulterat i skamkänslor och ett än djupare hål i plånboken. Veckorna fram tills nu hade inneburit hotfulla telefonsamtal och otrevliga hälsningar per post. Helst rörde han sig endast i dagsljus på platser där det fanns många människor. I kväll var ett undantag. Desperationen i att skaffa fram Cedric’s pengar hade lockat honom ut i mörkret.

   Plötsligt syntes ett par billyktor längre fram på gatan. Han stannade. Hastigt tittade han åt sidan för att hitta ett ställe att gömma sig på. En liten gränd ledde in mellan två hus, men han kunde inte se om den fortsatte eller tog slut. På andra sidan, tvärs över gatan växte några stora buskar och de kändes som ett bättre alternativ. Snabbt sprang han över gatan och ställde sig i buskaget. Bilen närmade sig sakta. Pulsen ökade igen och han bet ihop käkarna hårt. Hjärtat bankade i bröstet. Bilen var nästan framme nu, han kunde inte se den, bara ana ljusskenet från billyktorna och höra den. Så stannade den. Mitt framför buskaget slog föraren av motorn och klev ur. Genom grenarna såg han till sin förskräckelse att det var samma Mercedes.

   Kroppsbyggaren klev också ur och de tände varsin cigarett. Röken från dem bildade grå pelare som försvann någonstans i dimman. Han greppade knivskaftet med handen i fickan, kramade det ordentligt och försökte kontrollera andningen. Männen mumlade något till varandra som han inte kunde höra. Men så kom kroppsbyggaren gående mot buskaget och grävde i skrevet för att öppna gylfen. Med en djup suck började han urinera.

   Så ringde Johns mobil! Som ett skärande alarm bröt ringsignalen fram genom tystnaden…

© Petra Pantzar