Jag hittade ett brev som jag fick för några år sedan,
skrivet av en mycket speciell kille som jag kände väl. Jag antar att han ville
förklara det som jag redan visste, eller som jag i varje fall tyckte mig ana.
Det gjorde mig både glad och ledsen, det där brevet. Det visade på värme och
omtanke, kärlek och förtvivlan, och ett behov av att tala rakt från hjärtat.
Brevet fick mig att ifrågasätta mig själv. Jag frågade mig om jag borde
förändra mitt sätt att vara, om jag borde tona ner och inte vara så spontan,
rak, ärlig och humoristisk som jag för det mesta är. Borde jag inte skoja och skratta,
busa och jäklas kanske, utan vara mer dämpad så som flocken runt omkring? Borde
jag försöka smälta in, flyta med strömmen, inte tänka och tycka om allting, och framför allt inte se människor i ögonen och lägga mina händer på deras händer?
”Jag vet inte hur jag
ska klara av att träffa dig i fortsättningen. Du har så stark inverkan på mig
och mitt liv att jag inte längre har en enda vaken minut utan att du finns i
mina tankar. Det poppar alltid upp något du sagt, något speciellt du gjort, ett
stråk av din doft eller ett minne av ditt smittande skratt. Du får mig att
känna mig så otroligt levande! Missförstå mig inte nu, jag är verkligen glad
över att ha fått lära känna dig, men samtidigt är jag olycklig eftersom det jag
känner för dig hindrar mig från att gå vidare i mitt liv. Både du och jag vet
att vi inte har någon framtid tillsammans, vi har ju faktiskt pratat om det och
vi förstår det och vet det. Ändå är det som om det vilar en slags förbannelse
över oss, som inte vill släppa taget och låta oss gå. Jag vaknar på morgonen
och bestämmer mig för att just idag ska jag sluta tänka på dig. Jag
koncentrerar mig på arbetet, jag lyssnar inte på musik som kan rubba mina
känslor, jag tränar och umgås med vänner som du inte känner, jag går på krogen,
blir full och stöter på de snyggaste brudarna. Jag till och med tar hem någon
av dem på natten ibland och fortsätter umgås med dem under några veckor. Men
ändå…
Du är där. Din osynliga närvaro gör sömnen
orolig och jag har vaknat med tårar i ögonen. Jag har även vaknat het av begär
och känt en avgrundsdjup saknad över den tomma bädden vid min sida. Det är i de
stunderna jag önskar att vi var i samma fas i livet, att vi hade samma strävan
och samma mål. Kanske har vi mötts förut, i ett annat liv, i en annan värld?
Jag tror inte på sånt men när det gäller oss har jag faktiskt börjat tvivla. Din
lekfulla, varma själ känns som en del av min egen. Jag älskar att vara nära
dig, höra dig berätta om saker du upplevt och hur du tänker runt olika grejer.
Jag älskar att skratta med dig. Tyvärr älskar jag också att ha dig avklädd i famnen,
och att hålla dig tätt mot bröstet och skydda dig mot allt ont utanför. Men nu
har jag bestämt mig för att inte låta dig ta över hjärnan och kroppen mer. Jag
vill verkligen fortsätta leva på samma sätt som jag gjorde innan du kom in i
mitt liv. Jag skriver det här till dig eftersom jag vet att jag inte kan motstå
dig om vi pratar om detta öga mot öga.”
Egentligen är det här en alldeles galet vacker kärleksförklaring.
Kanske borde jag vara lycklig över att ha satt ett så djupt avtryck i en annan människas
liv, men tyvärr har den här historien en tendens att upprepa sig, och det är
därför jag tänker att jag kanske borde ändra på mig. Jag har faktiskt försökt
men det går inte. Jag kan inte vara någon annan än den jag är. Jag måste få
vara precis just så som jag är, för annars kan jag inte andas. Det kan inte
vara meningen att man ska gå genom livet och spela en roll för att undvika att
hamna i svåra känslomässiga situationer. Ändå är det just det jag kommer på mig
själv med att göra under långa tidsperioder, att spela en roll, för så fort jag
börjar vara mig själv igen och andas det syre som jag verkligen förtjänar, så
står en sårad människa där…
© Petra Pantzar
