Jag hade befunnit mig i staden Calcutta några dagar. Hotellet jag bodde på hette The Oberoi Grand och var ett lyxpalats i engelsk kolonialstil. På rummet fanns en gigantisk himmelsäng där jag gärna sträckte ut mig för att äta från det dignande fruktfatet eller för att läsa dagens The Telegraph. Varje morgon knackade Billy på dörren, han var en indisk man med silverbestrött hår klädd i stärkt skjorta och väst med guldbrokad. Frukostvagnen som han parkerade i rummet var fylld till bredden av tallrikar i äkta silver. När han lyfte på silverkupan som höll maten varm sa han alltid ”tadah” i värsta Mr. Bean-anda, och efter ett par dagar fick jag koncentrera mig en stund i förväg för att inte brista ut i skratt när han dök upp.
Hotellets lounge var magnifik. Den var stor som en balsal med blanka golv och stora pelare i vitt och guld. I ena delen stod en flygel och i en annan del låg själva receptionen. Soffgrupperna var fluffiga och mjuka och när man väl hade satt sig ville man sitta där länge. Platsen var ett utmärkt ställe att iaktta människor på. Precis så som flygplatser också är. Jag gjorde det till en sport att gissa varifrån människor kom och varför de var där.
Innergården var ett trädgårdsliknande poolområde med himlen som tak. Där kunde man sitta och sola eller vistas under parasollet, äta, eller ha möten, eller bara umgås. Bada var det ingen som gjorde, vad jag vet. Det var väl helt enkelt så att människorna som bodde där inte var där på badsemester.
Men Indien vore inte Indien, om det inte också var så att när jag drog tillbaka gardinen i hotellrummets fönster, så mötte mig en helt annan värld. Gatan nedanför (jag bodde några våningar upp) var smutsig och dammig. Just när solen började visa sig över hustaken, visade sig också människorna. På några minuter blev den tomma gatan en myllrande flod i allsköns färger. Där kom vackra kvinnor i sina lysande saris, och stiliga män i knäkorta företrädesvis rutiga höftskynken. Barn skuttade runt sina föräldrar i volangprydda klänningar och skjortor med väst. Längs de lortiga husfasaderna satt tiggare med framsträckta händer, bugande och nickande åt de mest välklädda förbipasserande. Rickshaws tricksade sig fram i snabb fart och väjde då och då för kossorna som naturligtvis hade företräde. Ibland kom cyklar med pakethållarna fulla av hönsknippor. De stackars fjäderfäna var hopsatta i benen och bildade tillsammans stora, vita dammvippor.
Till de märkligaste fenomenen på gatan hörde toalettvanorna. Ja, alldeles riktigt, toalettvanorna. Första gången jag upptäckte det så trodde jag inte mina ögon. Jag iakttog hur en man i höftskynke plötsligt stannade upp, satte sig på huk (mitt i gatan) och bajsade. Att han gjort just detta förstod jag inte förrän han reste sig och gick vidare som om ingenting hade hänt. Kvar i dammet låg hans avföring. Ännu mer paff blev jag sekunderna efter då en annan man kvickt rusade fram med skrapa och skyffel för att ta bort det. När jag hade studerat detta några dagar fick jag klart för mig att, jo, så här går det verkligen till. Endast männen gjorde så, och det fanns alltså andra män som hade som yrke att samla upp avträdet.
Calcutta är en brokig stad. Där finns allt för några och ingenting för andra. Klasskillnaderna är tydliga, liksom kastsystemet trots att det är ”avskaffat”, ingen ifrågasätter det heller på grund av religionen. Att vistats där en tid gjorde mig till en bättre människa, jag fick mer empati, nya perspektiv och ett annat djup i hur jag agerar och tänker i mitt eget liv. Bäst minns jag dofterna och färgerna, fattigdomen och de glada skratten som klädde den, rikedomen och de bistra minerna som omgav den, myllret i trafiken och mysteriet hur den flyter på utan särskilt många olyckor. Och människorna, de vackra vänliga människorna.
© Petra Pantzar
