Höst

Höstregnet faller i kalla strilar på kvinnans regnjacka. Sakta letar det sig ner via hakan och in under kragen. Hon fryser. Staden ligger grå i skymningen. Gatlamporna blinkar, kan inte bestämma sig för om de ska lysa eller inte. Stegen är tunga och magen är stor. Babyn sparkar därinne.
   Nu ser hon höghuset framför sig. Hökarängsvägen 137 C. Det är där hon bor i hop med Peter. På tredje våningen ser hon köksfönstret med de fula gardinerna. Hon mår illa. Stannar upp i regnet och rapar. Barnet trycker mot lungorna och gör det svårt att andas. En kraftig spark får henne att fortsätta framåt. Ytterdörren är kodad. Tre gånger slår hon fel kod innan dörren glider upp. I hissen är det varmt och kvalmigt, när hon öppnar regnjackan bildas imma på hissfönstret. Peter är inte hemma. Hon tänder lampan i hallen. På pallen hittar hon en lapp. "Jag är verkligen ledsen" har han skrivit "men jag klarar inte det här längre." 
   Sakta sjunker hon mot golvet med lappen i handen. Regndroppar från jackan löser upp bläcket så orden försvinner. Hon stirrar rakt in i väggen. Pappret faller ur handen och landar på mattan.  Länge sitter hon där. Så länge att vattnet rinner av henne och bildar en stor pöl på golvet. Till sist tittar hon ner och inser att vattnet har gått och att barnet annonserar sin ankomst.
   Den första värken är så häftig att den får henne att skrika högt. Telefonen är nära och babyväskan packad, taxichauffören lovar att hämta henne om tio minuter. "Så du drog din jävel!" muttrar hon mellan värkarna, "du drog..." Plötsligt kommer ett ursinnigt raseri över henne. "Fan" vrålar hon högt och slår handen i väggen, "helvetes, jävla skit!" 
   Taxichauffören står i dörren. Hjälpsamt bär han hennes väska och håller henne under armen. Hissen fastnar mellan våning två och tre. Chauffören trycker på larmknappen men ingenting händer, inte ett ljud hörs, ingen kommer till undsättning. Han ropar i springan till dörren. "Hjälp!" ropar han, "hon ska till att föda här." Hon känner sig yr och svettig, kanar sakta ner på golvet och blir sittande. Värkarna kommer allt tätare och smärtan får henne att stöna. Chauffören ser panikslagen ut. Svetten lackar i pannan och ögonen fladdrar. Jackan drar han hastigt av sig, "här" säger han "lägg dig på den här, du måste ligga ner." Han slänger åt henne jackan och fortsätter sedan ropa i dörrspringan. Den här gången bankar han hårt på hissens alla väggar, blint slår han på hissknapparna och en kort stund är det som om tiden står stilla. Så gör hissen ett ryck, ett ynka litet ryck, men sen händer inget mer. 
   Han torkar sig i ansiktet med en näsduk. "Är det din första" undrar han sen. Hon nickar. "Din med" frågar hon. "Mmm" mumlar han, "vad ska vi göra?"
   Hon förblir tyst ett tag, sedan kommer en krystvärk som kastar hennes huvud rakt bakåt mot den hårda väggen. Det gör henne alldeles omtöcknad. "Ta av mig byxorna" sluddrar hon. Chauffören gör som han blir tillsagd. "Trosorna med fattar du väl", fräser hon ilsket när smärtan tilltar. Han blundar och fumlar med underbyxorna. Till sist kommer de av. Så måste han titta. Barnets huvud skymtar mellan blygdläpparna, som ett ägg täckt av våt, gulaktig pälsbeläggning, visar den sig för honom. Hon flämtar och andas häftigt. Rätt som det är trycker hon på och huvudet syns allt mer, men så plötsligt sjunker det längre tillbaka in i det varma våta. Han mår illa men drivs framåt av adrenalinet. "Det kommer att gå bra" förvånar han sig själv med att säga och för en kort stund möts deras blickar. "Mats" säger han sedan hastigt. "Karin" flämtar hon. 
   Tre krystvärkar till. Taxijackan är röd av blod. Det rinner ut över hissgolvet. Han står på knä och känner hur byxorna blir blöta. Det stramar och stretar utmed benen. Så kommer babyn. Den slinker ut så snabbt att han knappt hinner fånga den. Omsorgsfullt lägger han barnet på mammans bröst. Den skriker som en stucken gris, spänner och spretar, och ser ut som en utomjording. "Ge mig babyfilten i väskan" ber hon matt. Han tar fram den och lindar in gossebarnet i den medan hon lyfter babyn. "Tack" viskar hon, "det här är Yster." I samma stund hörs röster från våningen under. "Hjälp är på väg" ropar någon. "Håll ut, hjälp är på väg!"   
 © Petra Pantzar

Hjulafton

Många gånger i min vardag har jag människor omkring mig som sitter i stol. "Sitter i stol" betyder att man är rullstolsburen, jag gissar att många inte ens gjorde den kopplingen särskilt snabbt, men där fick ni en förklaring. Ibland lånar jag någons rullstol. Jag behöver den inte men jag tycker om att försöka förstå hur andra människor har det. När jag sitter i stolen blir allting, och jag menar verkligen allting, mycket mer komplicerat. Då brukar jag ändå påminna mig om att jag har musklerna fullt användbara och balansen i ordning, alla har inte det. Är jag ute och kör på stan möts jag av inbyggda små nedsänkningar i trottoaren som ska leda bort vatten, höga trottoarkanter, affärer som förlorar kunder därför att de inte gör butiken tillgänglig för alla, toaletter som visserligen är handikappanpassade men många gånger skitiga och undermåliga, och något av det jobbigaste; människors olika förhållningssätt till mig som sitter i stolen. Många tittar inte på mig alls, de tittar förbi eller precis över mitt huvud, några tittar på mig med "vad synd det är om dig"-blicken, en del vill så gärna hjälpa till att de vänder ut och in på sig själva och nästan banar väg åt mig där jag ska fram, de kan man kalla för "curlingmänniskor" för att använda en populär term. Om det är mycket folk, som på shoppingcentrat eller torgmarknaden eller en konsert, då blir många irriterade på mig för att de inte kommer fram fort nog (varför är det inte lika irriterande med en barnvagn som "står i vägen" kan man fråga sig) och det händer att jag får folk trillandes i knäet som sedan tittar surt på mig, som om de undrar "vad fan jag stod just där för".  Om jag ska bo på hotell är receptionsdisken så hög att jag inte kan se en människa där bakom (står jag upp i min fulla längd når den ändå upp till hakan, varför i h-e är det så?!) likadant är det på flygplatser och en del andra ställen. För att inte tala om matbutiken, där vet jag bara inte hur man har tänkt, varor från golv till tak är ju inte rimligt för någon. Fast det är klart, jag kan ta del av ungefär 50% av utbudet....hoppas till gud att favoritchipsen placerats på min "nivå" i dag! Listan på upplevelser i stolen kan göras hur lång som helst, men sorgligast är nog ändå attityden jag möter från människor som istället för att prata med mig, vänder sig till mitt sällskap och frågar "så ni är ute på stan idag, hur mår hon, vad ska hon köpa". Fråga mig!!! Jag är en människa, jag har en mun och kan svara, jag har en hjärna och kan tänka, och även om jag tillhör dem som inte råkat bli begåvade med detta, så vänd dig ändå till mig för jag är människa.
   Min önskan är när december månad kommer och vi får snö och is ute, att ni som har möjlighet lånar en stol av någon ni känner (för någon i stol känner ni väl) och tar en tur på stan, gärna mitt i julhandeln. Jag lovar att det blir en upplevelse ni aldrig kommer att glömma. Rena rama hjulafton!
© Petra Pantzar

"Man ska ha husvagn"

Till och från genom åren har jag funderat på hur olika vi människor är när det kommer till semester. Alla vill vi ju såklart ha en njutningsfull tid med möjlighet till vila och vackert väder. Vädret får vi ta som det kommer, men den njutningsfulla tiden och vilan, den ser då väldigt olika ut. Om jag går till mig själv så är en bra ledighet en period där jag får vara i fred från människor jag i övrigt träffar ganska ofta, med undantag från familjen vill säga. Jag behöver mycket ensam tid, energipåfyllning från naturen, och även enstaka dagar uppleva vänners glada skratt och sång. Andra människor värdesätter sin ledighet på ett helt annat sätt än jag. Det ena är inte mer rätt än det andra. Jag bara talar om att vi är väldigt olika. Tankarna kring de här olikheterna aktualiserades i dag när jag diskuterade dem med en arbetskamrat. Det visade sig att vi båda två är ganska fascinerade över fenomenet "husvagnsfolk". De som faller in under den här gruppen är naturligtvis också olika, jag vet det, men de jag skriver om existerar faktiskt. Jag tänker främst på de som har fyra eller fem veckors sammanhängande semester, låt säga under "industrisemestern". De putsar upp och packar sin (mycket dyra) vagn, sätter fart mot en välkänd camping på öst eller västkusten ("vi ligger alltid där") där de med all säkerhet kan räkna med att ha minst fem eller sex arbetskamrater som grannar, slår upp sitt pick och pack, och lever samman med dessa på en minimal yta under flera veckors tid. Man turas om att diska, gå på muggen, duscha, bjuda till grillkväll, flörta med grannens partner, passa varandras ungar, gå till Systembolaget, spela på travet och så vidare. Har man tur sköts detta i strålande solsken, har man otur regnar det så man får en pool i förtältet. På dagarna ska man hinna med att morgonjogga, cykla till närbutiken, spela minigolf, gå på strandpromenaden, bada, fiska och åka båt. På kvällen ska man hinna fixa sig snygg, få ungarna att somna, korka upp vinet och plocka fram alla tänkbara alkoholhaltiga drycker. Gud nåde den som missar detta en ledig kväll, att fyllna till! Tänk vad fantastiskt att få berusa sig i sin lilla trädgårdsruta framför vagnen, snubbla över det lilla låga staketet in till grannens, och kanske där få möjlighet att "känna lite" på den som grannen kramar om nätterna. Extra mysigt blir det om Christer Sjögrens djupa stämma ljuder i bakgrunden. Aftonen avslutas med en spya bakom en bil, och efterkommande vecka går snacket om vem som lagt just den "pizzan" vid just den bilen. För mig är detta ett fascinerande sätt att tillbringa sin semester, jag inser att det är långt i från det som för mig är den ultimata ledigheten. Men eftersom det nu är så många som väljer att göra så här, så måste ju det betyda att jag har missat något, för husvagn det ska man ju ha!

© Petra Pantzar

Lyssna på intuitionen

Alldeles för en stund sen hände det som händer då och då. Mitt i all aktivitet och arbete så kommer en tanke, en impuls, eller en röst som säger något som får en att direkt stanna upp. I dag fick jag till mig det här; "du skulle egentligen börja blogga". Budskapet var så kraftfullt att jag var tvungen att tänka över saken. Jag måste erkänna att jag nästan aldrig läser bloggar som andra skriver. Därför har jag faktiskt ingen aning om vad det här kommer att innebära. Men jag är av naturen sådan att jag gärna provar nya saker. Det kan nämligen innebära häftiga upplevelser och nyttiga erfarenheter som kan göra mig till en bättre människa. Att vara nyfiken på livet får mig att utvecklas, vilket i längden innebär att jag inte riskerar att bli uttråkad, något som jag finner förfärligt destruktivt. Att bli uttråkad alltså! Så nu har jag gjort precis det, följt intuitionen och börjat blogga. Min förhoppning är att jag själv och många andra ska tycka att min blogg är intressant. Livet och vad som sker kommer att sätta sin prägel på bloggen och därför råder det ingen tvekan om att innehållet åtminstone blir variationsrikt.  

© Petra Pantzar