Arbetsgivarens dröm

Den ensamma mamman. Lyssna på det ett tag, visst har det en negativ klang och en ”tycka-synd-om” stämpel? Den ensamma mamman är det synd om, för hon har ingen man (ingen tycker om henne, ingen vill ha henne och hennes barn, och just därför är det något fel på henne) Den ensamma mamman, det är hennes (bokstavs-) ungar som bråkar i skolan, som är skitiga och trasiga, och som det aldrig kommer att gå bra för i framtiden.

   Den ensamma mamman, henne kan man inte anställa, hon har ingen barnomsorg efter klockan 18 (det är hennes fel) och hon måste vara hemma med sina sjuka barn (kostsamt) så henne kan man absolut inte riskera att ge en anställning.

   Jag vill verkligen hjälpa till att ändra på den här uppfattningen, och det är inte bara för att jag är ensam mamma själv. Tänk vilken fantastisk människa den ensamma mamman är! Hon har ensam skött sina kolikbebisar (där går många föräldrar i väggen fast de är två) hon har ensam brottats med alla trotsåldrar (”vänta du tills pappa kommer hem”…) ensam vakat vid feberbädden (vem byter av) och ensam försörjt sina barn med mycket små medel. Tänk på en traditionell familj, tänk på den traditionella ansvarsfördelningen och tänk att den ensamma mamman (eller ensamma pappan för den delen) gör allting på egen hand av det som den traditionella familjen delar på.

   Den ensamma mamman är en tusenkonstnär! Hon är arbetsgivarens dröm, om bara arbetsgivaren ville tänka efter. Hon kan hålla en stram budget, ta ansvar, medla i konflikter, vårda, lyssna, råda och leda, fatta bra men ibland obekväma beslut, vara alert större delen av dygnet, planera och organisera, vara fantasifull och kreativ, listan kan göras hur lång som helst. Det här är väl vad alla arbetsgivare letar efter?

   Forskning visar dessutom att för ensamstående mödrars barn går det oftast väldigt bra. Barnen har ofta bra betyg och fortsätter läsa på universitetet. (De vill väl försöka undvika att leva under så usla levnadsvillkor som deras stackars mammor fått göra…)

Arbetsgivare borde dessutom betala en rejäl lön till de ensamma mammorna. De har genomgått mycket möda och besvär för de egenskaper och den kompetens de kan erbjuda!   


  © Petra Pantzar

När sommaren är slut

I somras hade han det bra. Solen värmde och barnen klappade honom över ryggen. De busade och lekte i gräset. I köket stod skålar med mat och färskt vatten. På kvällarna låg han i knäet på husse och tittade på TV. Om nätterna sov han på mattes kudde. Alla pratade med honom och kliade honom under hakan. Men så en dag åkte familjen. De kom inte tillbaka.   

    Han har väntat länge nu. Frosten biter i tassarna och magen skriker. Vattnet som rann i stupröret har tagit slut och han är törstig. Varje dag sitter han på trappan och jamar mot dörren. Ibland hoppar han upp på fönsterbläcket och tittar in. De är inte där. Han är ensam. Ögonen rinner och varar, pälsen är tovig och matt. Under hakan hänger ett par välfyllda fästingar och i det kletiga örat frodas skabben. Det kliar. Han gör tama försök att lyfta bakbenet för att klia sig. Han är svag, vacklar och tappar balansen. Ryggraden är vass och revbenen syns.

   En novembernatt somnar han i rabatten framför stugan. Snön singlar sakta ner över honom. Han rycker till några gånger i sömnen för att skaka av sig den. Slutligen upphör andningen. Gryningsljuset avslöjar att katten är täckt av snö. Nospartiets frostbeklädda morrhår är allt som sticker fram i den kalla snöhögen .

   År efter år får vi höra om sommarkatterna, ändå upphör de inte att existera. Jo, om de inte självdör förstås. Det är för mig rent obegripligt hur människor kan utsätta djur för detta. Har de inget samvete i kroppen? Är okunskapen så stor? Vad är problemet? Om man inte kan ta hand om ett djur och ge djuret ett gott liv så ska man minsann inte ha några djur! Det gäller förvisso i lika hög grad föräldrar som inte kan ta hand om sina barn…

© Petra Pantzar

Osynlig kraft

Sjön ligger blank som en spegel. Det rosa morgondiset skingras undan för undan. Lågt över vattnet rör sig en rak linje av måsar. De landar på en klippa där de flaxar och väsnas ett tag innan de kommer till ro. Löven singlar ner från träden och lägger sig i vattenbrynet. Där bildar de en matta av varma höstfärger. En svag vindpust snuddar trädkronorna bakom mig, och för en kort stund omges jag av ett lövregn. I skogen hörs vatten rinna utmed kleven och när jag vänder blicken däråt upptäcker jag dovhjortarna som släcker törsten. Då jag närmar mig höjer de huvudena och vädrar med vidgade näsborrar. I några sekunder står de som förstenade med stirrande ögon för att sedan sätta i väg bort mellan träden. Klövarna klapprar mot stenarna och grenar knäcks i framfarten. Snart är de försvunna.

   Jag fortsätter gå utmed stigen. Fötternas tyngd får vattnet att sippra fram ur mossan och det sugande ljudet markerar mina steg. Så ekar ett dovt kluckande läte högt uppe i tallen. Min närvaro oroar fågeln som sitter där. Jag stannar och lyssnar. Lätet är obekant, men liknar till viss del en duvas. Plötsligt flyger den till nästa träd och nu kan jag se den. Blank och svart slår den sig ner i grantoppen, korpen.

   Solen stiger högre på himlen och letar sig in genom grenverket. Den värmer ansiktet och fyller mig med energi. Skogens rika dofter är mustigt mättade och längre fram hör jag bruset från vattenfallet. Ljudet tilltar i styrka och snart hörs endast detta och ingenting annat. Vid vattenfallet sätter jag mig på en murken trädstam. Vattnets väg och de vita virvlarna hypnotiserar mig. Länge sitter jag där och drömmer. Så småningom väcks jag av stänken och vandrar vidare. Naturens höstskrud är slående vacker. Jag känner mig ödmjuk och tacksam över att få uppleva den. Hela jag blir avslappnad och lugn, det är som om en osynlig kraft tränger in i mig. Många borde unna sig detta!

© Petra Pantzar

En jävlighet

Av alla jävliga jävligheter är cancer en av de mest jävliga jag känner till. För tillfället finns det några människor omkring mig som har gjort den jävelns bekantskap. Den bekantskapen kan jag gott klara mig utan. Tänk att sitta där hos läkaren och få cancerbeskedet. På några få sekunder, med några få ord sätts hela världen plötsligt i gungning.

   Varför gick jag inte till läkaren tidigare? Jag har inte så ont, jag känner mig pigg, det måste vara fel. De måste ha förväxlat mina röntgenbilder, jag har inte cancer. Tankarna mal i huvudet. Senare slås man på käften av ”tänk om jag dör!”  

   Hur ska det gå för min partner, han klarar inte av att få reda på det här. Han avskyr allt vad sjukdomar och sjukhus heter. Sen det mest fasansfulla; hur ska det gå för mina barn? Mina älskade barn, jag kanske aldrig får se dem växa upp, aldrig se dem ta studenten, aldrig se dem gifta sig, aldrig, aldrig… Vem ska trösta dem när de är ledsna? Vem ska älska dem och vem ska finnas där? Frågorna dansar en evig dans.

   Så kommer ilskan. Fan heller! Cancern tar inte mig, den skulle bara våga! En period av intensivt arbete följer, det blir kunskapsinhämtning på hög nivå, för nu börjar livets hårdaste fight. Behandlingar startar, behandlingar som ska hjälpa, men som får en att må så dåligt och som gör att man känner sig sjukare än man någonsin gjort.  

   Nu är det oktober. Det är den tid på året då vi pratar om cancer mest. Kanske är det hög tid att prata om cancer under övriga året också. Det handlar om så många drabbade, inte bara de cancersjuka själva utan också deras anhöriga och vänner. Vi känner alla någon som lever med det här på ett eller annat sätt. Vi känner också någon som inte längre finns med oss just på grund av cancer. Kanske borde vi snart börja fundera på vilken sorts mat vi äter och vilken slags luft vi andas…

© Petra Pantzar

Den första kärleken

Ibland känner jag saknad efter den lust och iver som slukade mig som ung. Allting var spännande, varje ny dag ett oskrivet blad och varje tickande minut innehöll nya tankar. Med åren omformas sättet att förhålla sig till livet, både på gott och ont. Några saker som aldrig kommit att förändras är dock min nyfikenhet, min kunskapstörst och mitt intresse av att uppleva andra kulturer. I dag är det väl just detta som driver mig framåt. Fast viktigast av allt för mig är känslan av frihet. Frihet är faktiskt det vackraste som finns, till och med vackrare än kärlek.

   Jag minns en gång då jag kände den här frihetskänslan väldigt starkt. Det var i augusti på mitt sjuttonde levnadsår. Jag hade tjänat ihop några kronor genom ett sommarjobb på västkusten. En arbetskamrat slängde ur sig frågan om någon hade lust att hänga på en resa ut i Europa under en månad. Den enda som nappade var jag och snart stod jag på tågstationen i Falköping och väntade på det tåg som skulle ta mig och kompisen ut i stora, vida världen.

   Vi färdades genom Danmark till Rödby vidare över Kattegat till tyska Puttgarden. Därifrån åkte vi mot Hamburg för att hoppa på nattåget till München. Vi hittade två lediga platser i liggvagnen, jag sträckte ut mig på mellanvåningen med ansiktet vänt mot fönstret. Snart vaggades jag till sömns av tågets rörelser. Jag vaknade någon gång i gryningen då solens första strålar letade sig in bakom de fördragna gardinerna. Det var tyst i vagnen, alla sov. Försiktigt sköt jag gardinen åt sidan. Landskapet utanför badade i det milda morgonljuset. Åkrarna lyste i orange, daggen tyngde axen och en lätt dimma svävade över fälten. Himlen reste sig som ett oändligt mångfärgat valv över oss. Jag öppnade fönstret en liten, liten bit för att insupa dofterna från det vackra scenariot.

   I den stunden upplevde jag en överväldigande frihetskänsla. Jag kände mig så levande, insåg att allting var möjligt och att världen väntade på mig. Det här var första gången jag blev kär på riktigt, i själva livet. Det sägs att kvinnor minns sina första par skor bättre än de minns sin första kyss. Där kan jag bara instämma – de bruna mocca-bootsen med klack i fjärde klass kan jag beskriva in i minsta detalj. Men bäst av allt minns jag första gången jag kände mig FRI! 
 © Petra Pantzar

Ett livsavgörande ögonblick

Stel och skräckslagen ligger hon på rygg bredvid den okände mannen. Hennes arm nuddar vid hans och hon anar livlösheten i den. I taket, det vita intetsägande, hänger långa lysrör som bländar och framkallar dansande punkter i luften. Först tror hon att hjärtat har stannat, men märker sedan att det slår så hårt att det bedövar henne.

   Larmet tjuter ihållande, ljudet går in i öronen och får skallbenet att verka trångt. Värmen kommer krypande, omringar kroppen underifrån och kittlar olustigt mot armens nakna hud. Sakta tränger den igenom bomullsbyxorna och det randiga linnet, vandrar långsamt upp mot axlarna och håret. Andetagen är häftiga, nästan flämtande. Motvilligt inser hon att värmen som slukar henne är mannens blod. Han är skjuten, förmodligen död. Gång på gång ser hon händelseförloppet spelas upp. Mannen i rånarluvan, pistolen som blänker, det första skottet som avrättar sorlet i banklokalen, rånarens skarpa röst som klyver tystnaden. Allt det ser hon medan punkterna framför hennes ögon fortsätter att dansa.

   Blodet kallnar, byxorna stramar runt låren när hon återfår modet att röra sig. Utan att vrida på huvudet viker hon blicken åt sidan för att iaktta den döde mannen. Han ligger på mage med kinden tryckt mot stengolvet, ögonen blåsta i glas. Munnen gapar lätt och löständerna hänger utanför. En egendomlig känsla infinner sig. Hon blir upprymd, nästan upphetsad när hon förstår att hon överlevt. Blodpölen under henne får genast betydelse. Den bildar en skiljevägg mellan liv och död, blir en hinna av hopp i vilken hon nu speglar sig. Instinktivt vill hon förena sig med den okände mannen. Sakta rullar hon över på mage och sänker huvudet mot golvet. Med särade läppar för hon ut tungspetsen mot blodet och smakar…

© Petra Pantzar

Taxi - var god dröj!

Jag funderar mycket på hur taxibolagen fungerar i vårt land. Det händer att man läser då och då i tidningen om skoltaxi som släppt av barn på fel skola eller på fel hållplats vid hemresan, eller inte ens tillåtit barn att åka med på morgonen. Nu senast stod det att läsa i en av våra kvällstidningar om Adam som för tredje gången på kort tid blivit avsläppt på fel skola, traumatiskt för vilket barn som helst, men Adam har dessutom autism.

   Jag har ett förflutet inom skolans värld. Tyvärr är den här problematiken inte alltför ovanlig, det vet jag av egen erfarenhet. Kommunerna har oftast upphandling av taxitjänster och ibland verkar det ”ekonomiska tänket” stå i vägen för det som själva tjänsten egentligen ska innefatta. I de allra flestas ögon är taxichaufför ett serviceyrke. Många chaufförer är också fantastiskt ”service-minded” och hjälper till med allt man kan önska sig, de är dessutom riktigt trevliga och socialt kompetenta.

   Men så har vi då den andra ”sorten”, de som av någon konstig anledning alltid verkar hamna i just skolskjutsarna. Beror det på att de inte lyckas leva upp till kraven när det gäller ordinarie kunder och därför sätts på mindre viktiga kunder, det vill säga barn? Eller vad beror det på? Vi som är föräldrar (och säkert många andra) tycker nog ändå att barnen är de allra viktigaste som finns. Jag har mött chaufförer som inte ska jobba bland människor överhuvudtaget, som skäller och härjar med barnen, sätter två barn i samma bälte för att de räknat fel på platserna, kör alldeles för fort och ovarsamt, och som dessutom har väldigt dålig koll på vilket barn som ska till vilket ställe.  

   Sen har vi också det som kallas färdtjänst. En tjänst som förmedlas till kunder som av olika anledningar inte klarar av att ta sig från A till B på egen hand. Den här kundgruppen råkar emellanåt också ut för samma slags usla service som en del barn och ungdomar. Det händer att kundens beställning missförstås (call-centren är ofta förlagda till lågprisländer där svenskan inte är första språk, och där olika svenska dialekter överhuvudtaget inte förstås) och när beställningen väl är avklarad (om den lyckas alls) får kunden (kanske rullstolsburen) stå utomhus i flera minusgrader och vänta på en färdtjänst som sällan eller aldrig håller tiden. Dessutom händer det då och då att både rollatorer och rullstolar blir skadade på grund av ovarsam hantering, eller att väskor och andra tillhörigheter försvinner. Det är ingen rolig verklighet precis! Jag önskar att den stora majoriteten av taxichaufförer som faktiskt tar sitt yrke på allvar och som är stolta över det de arbetar med, ville ställa sig upp och gemensamt göra allt för att ge taxibolagen ett bättre rykte. Och jag önskar vidare att alla landets kommuner höjer sina krav på de bolag de anlitar.
 © Petra Pantzar

Mitt i ett äventyr

Ibland är det ganska härligt att sätta sig ner och dagdrömma en stund. I mitt fall innebär det ofta att minnen från tidigare resor dyker upp. Jag tycker mycket om att resa nämligen, och försöker göra det så ofta ekonomin tillåter.

   För många år sen reste jag till Borneo. Jag hade bestämt mig för att leta efter orörd regnskog, ovanliga djur och andra slags människor. Mina förväntningar var höga när jag landade i Kuching, en stad i den sydliga delen av Sarawak, tillhörande den malaysiska delen av Borneo. Staden gav ett ganska modernt och civiliserat intryck. Hotellet där jag spenderade min första natt var femstjärnigt, och bidrog förmodligen till den stora kontrast jag skulle komma att uppleva följande vecka. Mitt äventyr startade med en 30 mil lång resa i minibuss där slutmålet var floden Lemanak. Vägen var till en början rak, bred och asfalterad. Den ledde ut från staden och fortsatte över slätten. Till min förfäran insåg jag att det inte alltid hade varit en slätt, utan regnskog. Mil efter mil var scenariot detsamma, skövlad regnskog och slätt med enstaka avbrott av bananodlingar. Utefter vägen satt allehanda vägskyltar. Särskilt undrade jag över en gul skylt med en svart dödskalle på som dök upp med jämna mellanrum. Min guide Daniel berättade att detta var landmärken för att de olika inhemska indianstammarna skulle veta när de beträdde en annan stams område. Han sa också att det var vanligt förr att stammarna krigade mot varandra, och att det låg prestige i att döda en högt uppsatt stam-medlem hos fienden, och dessutom äta densamme. Kannibalism förekom på Borneo ända in på 60-talet, påstod han. Just att man skulle äta sin fiende hade den betydelsen att man på det viset kunde överta fiendens kraft, styrka och stridsvilja.

   Så småningom blev landskapet mer kuperat och enstaka buskar och träd bredde ut sig. På några höga kullar odlade man peppar och jag förstod att pepparodling var ett mycket populärt sätt att försörja sig på. Sorgligt nog hade regnskogen fått ge plats åt pepparbuskarna. I staden Serian Town handlade jag förnödenheter, så som insektsmedel, vatten och mosquito-nät. Något senare stannade jag i den lilla kinesiska byn Lachau för att äta lunch. Därefter klev jag av minibussen för att sätta mig i en så kallad longtail-boat och färdas norrut på Lemanak-floden.

   Den bruna floden slingrade sig som en bred orm genom djungeln. Den växlade mellan att vara lugn och upprorisk, grund och djup, och ibland fick vi kliva av för att dra eller bära båten förbi särskilt krävande passager. Det som var mest hänförande i den stunden var den tätt växande djungeln som bildade ett tak över våra huvuden, de allt mer högljudda djurlätena och den allt mer tilltagande luftfuktigheten (92 %). Allt detta sammantaget fick mig nästan att bli religiös! I alla fall stod det väldigt klart för mig att allt det här vackra var så fantastiskt att det bara kunde räknas till det gudomliga.

   Strax före mörkrets inbrott nådde vi vårt första övernattningsställe hos Iban-stammen. De bodde i ett långhus ungefär tio meter över marken. Huset var långt för att hela stammen skulle få plats, man bodde familjevis bredvid varandra. Huset var högt för att man skulle slippa överraskande anfall från fienden, och för att man skulle undvika besök av farliga djur. Det sistnämnda skulle dock visa sig vara felaktigt. Efter en välkomstceremoni med mycket Tuak (risbrännvin) intog jag bambumattan för att sova. Jag hörde liksom i ett drömtillstånd hur en man gick runt min bädd och slog med en käpp i golvet. Till sist flöt knackningarna ihop till ett slags mantra och jag somnade. Plötsligt vaknade jag av ett skrik! På andra sidan väggen, ute på verandan skrek en av hundarna ett hjärtskärande skri, och efteråt följde ett utdraget gnyende. Till sist hördes inte hunden mer. Långt om länge somnade jag i det öronbedövande ljudet från djungeln. Tidigt nästa morgon frågade jag Daniel om hunden som jag hade hört under natten. Han berättade att en giftorm hade dödat hunden. Till min förskräckelse berättade han också att ormen först upptäckts när den slingrade sig upp mellan de breda golvplankorna där jag låg och sov! Hela natten hade en man vaktat mig från ormen genom att slå med en käpp i golvet, sa han. Gissa om det blev lite svårare att sova de nätter som följde?
 © Petra Pantzar