Stel och skräckslagen ligger hon på rygg bredvid den okände mannen. Hennes arm nuddar vid hans och hon anar livlösheten i den. I taket, det vita intetsägande, hänger långa lysrör som bländar och framkallar dansande punkter i luften. Först tror hon att hjärtat har stannat, men märker sedan att det slår så hårt att det bedövar henne.
Larmet tjuter ihållande, ljudet går in i öronen och får skallbenet att verka trångt. Värmen kommer krypande, omringar kroppen underifrån och kittlar olustigt mot armens nakna hud. Sakta tränger den igenom bomullsbyxorna och det randiga linnet, vandrar långsamt upp mot axlarna och håret. Andetagen är häftiga, nästan flämtande. Motvilligt inser hon att värmen som slukar henne är mannens blod. Han är skjuten, förmodligen död. Gång på gång ser hon händelseförloppet spelas upp. Mannen i rånarluvan, pistolen som blänker, det första skottet som avrättar sorlet i banklokalen, rånarens skarpa röst som klyver tystnaden. Allt det ser hon medan punkterna framför hennes ögon fortsätter att dansa.
Blodet kallnar, byxorna stramar runt låren när hon återfår modet att röra sig. Utan att vrida på huvudet viker hon blicken åt sidan för att iaktta den döde mannen. Han ligger på mage med kinden tryckt mot stengolvet, ögonen blåsta i glas. Munnen gapar lätt och löständerna hänger utanför. En egendomlig känsla infinner sig. Hon blir upprymd, nästan upphetsad när hon förstår att hon överlevt. Blodpölen under henne får genast betydelse. Den bildar en skiljevägg mellan liv och död, blir en hinna av hopp i vilken hon nu speglar sig. Instinktivt vill hon förena sig med den okände mannen. Sakta rullar hon över på mage och sänker huvudet mot golvet. Med särade läppar för hon ut tungspetsen mot blodet och smakar…
© Petra Pantzar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar