Julefrid i juletid

Det är just vid juletid det skulle vara så härligt att få vara ett litet barn igen. Det är den tiden på året då man vaknar om morgonen och det fortfarande är mörkt ute. Föräldrarna småpratar i köket, tänder levande ljus och ställer fram tomtegröt på bordet. Hunden kurar på fårskinnsfällen och slickar en kärvänligt när man lägger sig bredvid i pyjamasen. På radion spelas julsånger och huset fylls av härlig julefrid. Under granen i finrummet skymtar julklapparna, och den allra största, den med det vackraste pappret… den är till mig!

"Det strålar en stjärna förunderligt blid,

i öster på himlen hon står

Hon lyst över världenes oro och strid

i nära två tusende år.

När dagen blir mörk och när snön faller vit,

då skrider hon närmre, då kommer hon hit

och då vet man, att snart är det jul.

Ty julen är härlig för stora och små,

är glädje och ljuvaste frid,

är klappar och julgran, och ringdans också,

är lycka oändligen blid,

är ljus, alla ögon då stråla som bäst,

och stjärnorna tindra som mest

och där ljuset är, där är det jul."

Det är just vid juletid det skulle vara så härligt att få vara ett litet barn igen. Det är den tiden på året då man vaknar om morgonen och det fortfarande är lika mörkt ute som det är inne - i bröstet. Föräldrarna grälar i köket, pappa slår mamma så spritflaskorna klirrar när hon stöter huvudet i bordsbenet. Hunden gnyr på trasmattan och kissar på sig av rädsla. ”Det strålar en stjärna” spelas på radion och melodin förknippas för all framtid med pappas rytande stämma och mammas uppgivna gråt. I finrummet skymtar inte granen, utan grannen som sover ruset av sig...

© Petra Pantzar