Täcke av sten

Katarina tittar mot himlen. Universum är oändligt liksom stjärnornas antal. Den kalla nattluften filtreras genom näsan så en hinna av is lägger sig runt näshåren. Vid varje andetag pressas vit rök ut ur munnen och grumlar blickfånget. Livet känns härligt! Festens champagne bubblar i blodomloppet och gör henne yr. Därför har hon stannat en stund på vägen hem, för att nyktra till och för att förlora sig i vinternattens glittrande skådespel.

   Snart är hon hemma. Hon ska bara svänga av till höger längre fram, korsa parken och snedda över villakvarteret, sen är hon där. Hon tänker på sängen som väntar och hoppas balansen återvänder tills hon ska lägga sig. Annars blir det karusellåkning bakom de slutna ögonen och det är det värsta hon vet. Stegen knarrar i snön, de riktigt gnisslar. Ökar hon takten bildas en melodi. Glatt nynnar hon med och rasslar med husnycklarna i fickan.  Imponerande svarta silhuetter i form av ekar tornar upp sig en bit bort. En uppförsbacke leder till parken och farten dämpas, takten och melodin försvinner. Katarina tittar in mellan träden och buskarna. Inte en människa syns till. En hare skuttar snabbt längs gångbanan, skrämd av hennes uppenbarelse. 

  Plösligt rusar en mörkklädd mansperson fram till henne bakifrån. Hastigt lägger han armen om halsen och tvingar henne ner på det kalla underlaget. Hon försöker skrika men han stryper luftintaget så inga ljud når ut. På något sätt får han ner henne på rygg och sätter sig över bröstkorgen. Stjärnhimlen är lika vacker hinner hon tänka, universum lika oändligt. I nästa stund sliter han i hennes byxor med ena handen, i den andra blänker en kniv. Luften kommer tillbaka och hon skriker åt honom att sluta. En kort sekund stannar han upp och de ser varandra i ögonen. Blicken är glasartad bakom de stora pupillerna, och sitt berusade tillstånd till trots så förstår hon att ord inte når fram. Under en snabb rörelse lyckas hon sno runt så hon hamnar med magen mot marken. Snön skrapar på kinden när han tar ett hårt tag i håret och trycker ner huvudet. Hon sparkar honom upprepade gånger i ryggen med de vassa stövelklackarna, och till sist blir han distraherad och släpper kniven för att hålla ner hennes ben med den fria handen. Då rycker hon åt sig kniven och förmår hugga honom i sidan fast att hon inte ser honom alls. Han stönar högt och faller åt höger, samtidigt som hon kravlar bort några meter. Han står nu på knä och pressar fram några fula ord. Ilskan förvandlar honom till ett monster som kastar sig mot henne. Den håriga näven grabbar tag i byxorna som hänger runt vristerna. Katarina är stel av skräck och kyla. Det är som om hon inte längre kan styra över vare sig kropp eller tankar. Tiden står stilla, livet har upphört. Han drar sig fram över snön genom att hålla i hennes kläder. Det är overkligt, som att se det hända i en film på teve. Hon vet inte hur det går till, men plötsligt är han över henne igen, pressar sin svettluktande kropp mot henne och biter hårt i axeln. Hon skriker av smärta och livet återvänder. Instinktivt stöter hon kniven i ryggen på honom. Gång på gång tränger den in genom jackan, så dunet från den dansar som snöflingor i luften. Plötsligt blir han livlös och obeskrivligt tung. Han faller ihop över henne och varmt blod rinner ur munnen ner längs hennes hals. Stor och rund böljar gråten upp sig i bröstet. Hon orkar inte välta honom av sig. Som ett ofrivilligt täcke av sten skiljer han henne från stjärnorna.  

© Petra Pantzar

Om ensamhet

När man växer upp som barn och tonåring är tanken att man i slutändan ska klara sig själv. Gör man det så har föräldrarna förhoppningsvis gjort ett gott arbete. Människan är det djur där den processen går allra långsammast, hos andra djur går det betydligt fortare.

   Hur går det då för människorna där ute i stora, vida världen? Ofta tycker jag mig kunna se att det skiljer sig åt en del. Där finns den dominerande gruppen som klarar av att vara ensamma, men som också uppskattar att umgås och omge sig med andra människor. Sen finns de som gärna väljer att vara ensamma när tillfälle finns och som tycker att det är nog med de människor man träffar på arbetet, på fritidsaktiviteten eller i familjen. Där finns också de som avskyr att vara ensamma, som mår psykiskt mycket dåligt om de inte får sällskap av andra människor där de kan suga sin näring och livskraft. Det finns även de som alltid är ensamma, de som har förlorat vänner och familj, och det är ingen trevlig eller självvald ensamhet.

   Jag tillhör själv den kategori av människor som har ett stort behov av att vara ensam. Det är i ensamheten jag hittar kraft och energi till kreativitet, det är i ensamheten jag kan njuta av naturen, och hitta svaren på alla inre analyser som pågår i hjärnan. Utan min självvalda ensamhet vore jag en mycket trasig och stressad individ.

   Hur fungerar vi tillsammans med varandra när behoven ser så olika ut? Ofta hittar man likasinnade och då behöver man inte fundera på det så mycket. Ibland träffar man personer som är raka motsatsen till en själv. Då blir det problematiskt. För många år sedan hade jag en vän som var otroligt sällskapssjuk, som kunde dyka upp flera gånger om dagen, ja nästan lite som karaktären Ove i TV-programmet Solsidan. Jag kom till och med på min vän med att medvetet ”glömma” kvar saker hos mig bara för att ha en anledning att dyka upp igen. Den vänskapen varade inte särskilt länge. Men för att se det från vännens sida som for runt hos många fler människor än mig i sin desperata jakt efter sällskap, tänk vad dåligt personen måste ha mått och vad ensam den människan måste ha känt sig! I efterhand funderar jag på vems behov som var viktigast, vännens eller mitt eget. Jag har kommit fram till att bådas behov är lika viktiga, men att vännen borde ha tillgodosett mitt behov i större utsträckning. Var kunde jag hitta ensamheten jag sökte? Jo, bara hos mig själv. Var kunde vännen hitta sitt efterlängtade sällskap? Jo, hos många av de andra människor vännen besökte, och som inte hade mitt stora behov av ensamhet.

   Överhuvudtaget tycker jag det är viktigt att inse att alla andra inte fungerar som man själv gör. Jag kan inte förutsätta att andra vill vara ensamma i samma utsträckning som jag. Andra kan inte ta för givet att jag vill ha sällskap. Det jag tycker är viktigast av allt är att alla hjälper till att tänka på dem som inte lever med självvald ensamhet. De som inte har valt att vara ensamma, men som ändå är det. Dem borde vi alla tänka lite extra på!

© Petra Pantzar