En jävlighet

Av alla jävliga jävligheter är cancer en av de mest jävliga jag känner till. För tillfället finns det några människor omkring mig som har gjort den jävelns bekantskap. Den bekantskapen kan jag gott klara mig utan. Tänk att sitta där hos läkaren och få cancerbeskedet. På några få sekunder, med några få ord sätts hela världen plötsligt i gungning.

   Varför gick jag inte till läkaren tidigare? Jag har inte så ont, jag känner mig pigg, det måste vara fel. De måste ha förväxlat mina röntgenbilder, jag har inte cancer. Tankarna mal i huvudet. Senare slås man på käften av ”tänk om jag dör!”  

   Hur ska det gå för min partner, han klarar inte av att få reda på det här. Han avskyr allt vad sjukdomar och sjukhus heter. Sen det mest fasansfulla; hur ska det gå för mina barn? Mina älskade barn, jag kanske aldrig får se dem växa upp, aldrig se dem ta studenten, aldrig se dem gifta sig, aldrig, aldrig… Vem ska trösta dem när de är ledsna? Vem ska älska dem och vem ska finnas där? Frågorna dansar en evig dans.

   Så kommer ilskan. Fan heller! Cancern tar inte mig, den skulle bara våga! En period av intensivt arbete följer, det blir kunskapsinhämtning på hög nivå, för nu börjar livets hårdaste fight. Behandlingar startar, behandlingar som ska hjälpa, men som får en att må så dåligt och som gör att man känner sig sjukare än man någonsin gjort.  

   Nu är det oktober. Det är den tid på året då vi pratar om cancer mest. Kanske är det hög tid att prata om cancer under övriga året också. Det handlar om så många drabbade, inte bara de cancersjuka själva utan också deras anhöriga och vänner. Vi känner alla någon som lever med det här på ett eller annat sätt. Vi känner också någon som inte längre finns med oss just på grund av cancer. Kanske borde vi snart börja fundera på vilken sorts mat vi äter och vilken slags luft vi andas…

© Petra Pantzar