Mitt i ett äventyr

Ibland är det ganska härligt att sätta sig ner och dagdrömma en stund. I mitt fall innebär det ofta att minnen från tidigare resor dyker upp. Jag tycker mycket om att resa nämligen, och försöker göra det så ofta ekonomin tillåter.

   För många år sen reste jag till Borneo. Jag hade bestämt mig för att leta efter orörd regnskog, ovanliga djur och andra slags människor. Mina förväntningar var höga när jag landade i Kuching, en stad i den sydliga delen av Sarawak, tillhörande den malaysiska delen av Borneo. Staden gav ett ganska modernt och civiliserat intryck. Hotellet där jag spenderade min första natt var femstjärnigt, och bidrog förmodligen till den stora kontrast jag skulle komma att uppleva följande vecka. Mitt äventyr startade med en 30 mil lång resa i minibuss där slutmålet var floden Lemanak. Vägen var till en början rak, bred och asfalterad. Den ledde ut från staden och fortsatte över slätten. Till min förfäran insåg jag att det inte alltid hade varit en slätt, utan regnskog. Mil efter mil var scenariot detsamma, skövlad regnskog och slätt med enstaka avbrott av bananodlingar. Utefter vägen satt allehanda vägskyltar. Särskilt undrade jag över en gul skylt med en svart dödskalle på som dök upp med jämna mellanrum. Min guide Daniel berättade att detta var landmärken för att de olika inhemska indianstammarna skulle veta när de beträdde en annan stams område. Han sa också att det var vanligt förr att stammarna krigade mot varandra, och att det låg prestige i att döda en högt uppsatt stam-medlem hos fienden, och dessutom äta densamme. Kannibalism förekom på Borneo ända in på 60-talet, påstod han. Just att man skulle äta sin fiende hade den betydelsen att man på det viset kunde överta fiendens kraft, styrka och stridsvilja.

   Så småningom blev landskapet mer kuperat och enstaka buskar och träd bredde ut sig. På några höga kullar odlade man peppar och jag förstod att pepparodling var ett mycket populärt sätt att försörja sig på. Sorgligt nog hade regnskogen fått ge plats åt pepparbuskarna. I staden Serian Town handlade jag förnödenheter, så som insektsmedel, vatten och mosquito-nät. Något senare stannade jag i den lilla kinesiska byn Lachau för att äta lunch. Därefter klev jag av minibussen för att sätta mig i en så kallad longtail-boat och färdas norrut på Lemanak-floden.

   Den bruna floden slingrade sig som en bred orm genom djungeln. Den växlade mellan att vara lugn och upprorisk, grund och djup, och ibland fick vi kliva av för att dra eller bära båten förbi särskilt krävande passager. Det som var mest hänförande i den stunden var den tätt växande djungeln som bildade ett tak över våra huvuden, de allt mer högljudda djurlätena och den allt mer tilltagande luftfuktigheten (92 %). Allt detta sammantaget fick mig nästan att bli religiös! I alla fall stod det väldigt klart för mig att allt det här vackra var så fantastiskt att det bara kunde räknas till det gudomliga.

   Strax före mörkrets inbrott nådde vi vårt första övernattningsställe hos Iban-stammen. De bodde i ett långhus ungefär tio meter över marken. Huset var långt för att hela stammen skulle få plats, man bodde familjevis bredvid varandra. Huset var högt för att man skulle slippa överraskande anfall från fienden, och för att man skulle undvika besök av farliga djur. Det sistnämnda skulle dock visa sig vara felaktigt. Efter en välkomstceremoni med mycket Tuak (risbrännvin) intog jag bambumattan för att sova. Jag hörde liksom i ett drömtillstånd hur en man gick runt min bädd och slog med en käpp i golvet. Till sist flöt knackningarna ihop till ett slags mantra och jag somnade. Plötsligt vaknade jag av ett skrik! På andra sidan väggen, ute på verandan skrek en av hundarna ett hjärtskärande skri, och efteråt följde ett utdraget gnyende. Till sist hördes inte hunden mer. Långt om länge somnade jag i det öronbedövande ljudet från djungeln. Tidigt nästa morgon frågade jag Daniel om hunden som jag hade hört under natten. Han berättade att en giftorm hade dödat hunden. Till min förskräckelse berättade han också att ormen först upptäckts när den slingrade sig upp mellan de breda golvplankorna där jag låg och sov! Hela natten hade en man vaktat mig från ormen genom att slå med en käpp i golvet, sa han. Gissa om det blev lite svårare att sova de nätter som följde?
 © Petra Pantzar