En tunn hinna av is har bildats på
fönstren till den lilla stugan. Ute börjar solen gå upp i horisonten och
avslöjar milsvida, snötäckta åkrar och tunga, kritvita grantoppar. Kvinnan bär
en brun, stickad yllekofta och andas på fönstret för att bättra på titthålet.
”Måste sätta eld i spisen” säger hon till katten som hon bär i famnen.
”Kom Kisse” fortsätter hon och släpper ner honom på golvet. Järnspisen är
ålderdomlig. Med van hand öppnar hon luckan och stoppar in stickved och papper.
Strax sprakar elden varm och orange där inne. Hon lämnar luckan på glänt och
katten sätter sig nedanför och slickar sig om tassarna. Hon tar sig åt ryggen
och suckar.
”Sånt elände med den där ryggen.” Så kommer en hostattack och hon tar
sig åt ryggen igen. Hostan vill inte sluta. Till sist kommer det upp ett segt
slem, grönt i färgen och ont smakar det. ”Tvi vale för den här fasliga hostan”
flåsar hon och spottar slemmet i sophinken.
Katten tittar på henne med tassen
lyft, som om han lyssnar. ”Vi är gamla nu, du och jag” säger hon. Katten
fortsätter att tvätta sig en stund och går sedan till dörren för att bli
utsläppt.
”Se så, ut med dig nu då” säger hon
och föser på honom i ändan när han tvekar inför kylan. Långsamt trippar han
iväg genom snödrivorna. Tassavtrycken bildar ett pärlband i det vita täcket.
Hon ser efter honom en stund sedan stänger hon dörren. Hostan kommer tillbaka.
Det hugger i bröstet och i ryggen. Den här gången plockar hon fram en servett
ur fickan och spottar i den. När hon tittar i den, är den full av blod. ”Kära
hjärtanes” säger hon oroligt, ”det här var inte bra.” Hon tittar igen. ”Jag får ringa doktor Bergström.”
Först sätter hon kaffepannan på spiselhällen. ”Lite varmt i magen ska
väl göra sitt till” säger hon andfådd. Väggklockan slår jämn timma och
fortsätter sedan att ticka sekund för sekund. ”Tick tack, tick tack” låter den
i samma rytm som hennes korta, snabba andetag.
När kaffet är urdrucket går hon för att locka på katten. ”Kisse” ropar
hon. ”Kom då Kisse!” Hon spanar längs skogskanten, men han syns inte till.
Dörren blåser igen plötsligt. Hon bestämmer sig för att ringa Vårdcentralen. Länge bläddrar hon i telefonkatalogen innan hon hittar rätt
nummer. När hon väl kommer fram är det en automatiskt inspelad röst som talar
till henne. ”Det är då konstigt nuförtiden” mumlar hon irriterat samtidigt som
rösten i andra ändan av telefonen talar. ”Att det ska va så omöjligt.”
På natten ligger hon och vrider sig i sängen. Sömnen vill inte infinna
sig och oroligt låter hon fantasin skena iväg. Katten har inte kommit hem. Till
slut kommer dock sömnen och även morgonen. Hon stiger upp och klär sig varmt.
Sedan går hon ut för att leta efter katten. ”Kisse” ropar hon och hostar.
”Kisseman.” I vedskjulet finns han inte, och inte heller i garaget. Hon följer
spåren i snön in mot skogen. Trädgrenarna slår emot henne och rasar snö över
ansiktet. Hon stryker sig över kinderna med vanten. ”Usch.”
”Lille Kisse var är du” lockar hon. Spåret ringlar mellan stammarna
och fortsätter sedan in under en gran. Hon stannar, hostar, och spottar ut ett
rosa skum över den vita marken. ”Ojdå” pustar hon och kikar försiktigt fram
genom grenverket. Där ligger katten med benen utsträckta framför sig. Ögonen
ser ut som om de vore blåsta i glas och pälsen är täckt av rimfrost. Förstummad
stirrar hon in under granen.
”Kisse” snyftar hon slutligen. ”Min älskade Kisse.”
© Petra Pantzar
