Den första kärleken

Ibland känner jag saknad efter den lust och iver som slukade mig som ung. Allting var spännande, varje ny dag ett oskrivet blad och varje tickande minut innehöll nya tankar. Med åren omformas sättet att förhålla sig till livet, både på gott och ont. Några saker som aldrig kommit att förändras är dock min nyfikenhet, min kunskapstörst och mitt intresse av att uppleva andra kulturer. I dag är det väl just detta som driver mig framåt. Fast viktigast av allt för mig är känslan av frihet. Frihet är faktiskt det vackraste som finns, till och med vackrare än kärlek.

   Jag minns en gång då jag kände den här frihetskänslan väldigt starkt. Det var i augusti på mitt sjuttonde levnadsår. Jag hade tjänat ihop några kronor genom ett sommarjobb på västkusten. En arbetskamrat slängde ur sig frågan om någon hade lust att hänga på en resa ut i Europa under en månad. Den enda som nappade var jag och snart stod jag på tågstationen i Falköping och väntade på det tåg som skulle ta mig och kompisen ut i stora, vida världen.

   Vi färdades genom Danmark till Rödby vidare över Kattegat till tyska Puttgarden. Därifrån åkte vi mot Hamburg för att hoppa på nattåget till München. Vi hittade två lediga platser i liggvagnen, jag sträckte ut mig på mellanvåningen med ansiktet vänt mot fönstret. Snart vaggades jag till sömns av tågets rörelser. Jag vaknade någon gång i gryningen då solens första strålar letade sig in bakom de fördragna gardinerna. Det var tyst i vagnen, alla sov. Försiktigt sköt jag gardinen åt sidan. Landskapet utanför badade i det milda morgonljuset. Åkrarna lyste i orange, daggen tyngde axen och en lätt dimma svävade över fälten. Himlen reste sig som ett oändligt mångfärgat valv över oss. Jag öppnade fönstret en liten, liten bit för att insupa dofterna från det vackra scenariot.

   I den stunden upplevde jag en överväldigande frihetskänsla. Jag kände mig så levande, insåg att allting var möjligt och att världen väntade på mig. Det här var första gången jag blev kär på riktigt, i själva livet. Det sägs att kvinnor minns sina första par skor bättre än de minns sin första kyss. Där kan jag bara instämma – de bruna mocca-bootsen med klack i fjärde klass kan jag beskriva in i minsta detalj. Men bäst av allt minns jag första gången jag kände mig FRI! 
 © Petra Pantzar