Sommarängen glittrar av dagg. Morgondimman höjer sig som en
levande slöja över midsommarblomster, blåklockor och smörbollar. Solens låga
strålar omsluter växtligheten i ett varmgult sken, då flickan kommer gående
genom gräset. Ett sömnigt bi väjer undan. Klänningen är våt längst ned vid
fållen, alldeles blodröd är den. Hon är tio år och har rågblont, okammat hår.
Ljusa testar leker kring de solbrända kinderna. Vant tar hon sig fram över ängen.
Ögonen riktade framåt. Dit - mot det nya. Dit - mot det okända. Nyfikenheten
driver fötterna att springa. Hon når in i
skogen. Skrämt lyfter en fågel från tallen. På marken kryper skogsmyror i
komplicerade rader och flickan stannar tvärt. Hon studerar de starka kropparna
som lyfter barr och blad som om vore de gjorda av luft. Hon skrattar: ”ni
stackars, stackars” säger hon, ”så ni kämpar och håller på.” Hennes vandring
fortsätter till tjärnen. Där bildar näckrosbladen öar på den blanka vattenytan.
Himlen speglar sig ock däri. Ljust blå möter den djupet rakt inunder. Flickan
tittar på molnen som flyter förbi framför fötterna. Sedan lyfter hon blicken
rätt upp. Molnen är plötsligt
så långt borta. Onåbara. Hon känner sig yr och bubblar av skratt. Faller så med
en duns till marken och blir liggande kvar på rygg. ”Jag kan inte ta er” ropar
hon till molnen, ”men ni kan inte ta mig heller.” Plötsligt fastnar skrattet i
halsen. Talltopparna rör sig i vinden. Rädslan far fram i ögonen. Tänk om de
långa stammarna ramlar över henne? Tänk om de raka, skrovliga furorna bestämmer
sig för att krossa henne där hon ligger på marken? Då passar det bra att
klänningen är röd hinner hon tänka, för då syns inte blodet.
Hon blundar. Solen
värmer ansiktet och ett leende drar åter fram runt munnen. Nu kommer de.
Mossfolket. Kravlande upp längs benen, når de fram till magen och stannar där.
Kanske är de fler än fem? Om hon tittar efter försvinner de. Försiktigt samlar
de sig runt navlen. Det är som om de älskar att vara där och låta sig vaggas
till rytmen av lugna andetag. ”Ni får lov att
stanna en stund” viskar hon. Genast känner hon hur det pirrar i kroppen.
Mossfolket talar inte. De kommunicerar med känslor och tankekraft. Lille Yster
har krupit intill sin mamma, och nu ligger de där och tittar mot himlen. Mamman
lägger armen under Ysters huvud. En blå, liten luva täcker hans toviga hår.
Nedanför sitter Murkel. Han är gammal och grå med ett skägg ned till midjan,
som han tvinnar mellan fingrarna, så det ser ut som om långa rep hänger ner
från hakan. Flickan förnimmer rörelsen som en ilning genom klänningstyget. Hon
vill så gärna lägga handen över magen, men får tvinga sig själv att låta bli. Istället
fnittrar hon högt och säger; ”sluta upp med de där dumheterna, Murkel-man.” Det
blir åter stilla. Flickan blir ledsen, dragen över ansiktet sorgsna. Är de
borta nu, undrar hon. Något brakar till inåt skogen. Ovilligt öppnar hon ögonen
och ser en älg närma sig tjärnen. Stor är den, och bär en imponerande krona på
huvudet. Trevande kliver den i med frambenen i vattnet. Flickan tittar på
djuret. En svärm av myggor surrar runt den och hon önskar att hon kunde fösa
undan dem. Oväntat kastar sig älgen ut i tjärnen och simmar sin väg. Långsamt
ser hon hornen försvinna bakom en utskjutande udde av högt gräs. Så vänder hon
blicken mot magen. Mossfolket är borta…
© Petra Pantzar
