Jagad

Gatan låg öde framför honom. Fukten, kylan och dimman kröp in under kläderna. I gatlyktans bleka sken syntes siluetten av en katt som snabbt slank vidare in i skuggorna. Pulsen dämpades en aning, andningen likaså. Han hade slutat springa och gick nu med långsamma steg utmed trottoaren. Tänderna skallrade och han kunde inte avgöra om han frös eller var rädd, eller kanske både och. Handen kände i fickan efter kniven. Fingrarna gled fram och tillbaka några gånger över det blanka träskaftet.

   Det var Cedric som skickat snubbarna, det var John säker på. De hade väntat i en bil som stod parkerad längre ner på gatan där han bodde. När han passerade hade den ena killen kastat upp bakdörren på Mercan rakt i magen på honom. Han förstod först inte vad som hände utan vacklade åt sidan och kippade efter andan. En vältränad kille stod plötsligt framför honom med armarna i kors över bröstet. Solglasögonen dolde större delen av det ärriga ansiktet. Samtidigt hörde han hur ytterligare en bildörr öppnades och det var då han förstod allvaret och började springa.

   Pengarna de var ute efter hade han blivit av med under ett besök på kasinot för en månad sen. För att lyckas få fram dem igen hade han kontaktat en vän till en vän som hade kopplingar till travbranschen. Där hade han gjort ett misslyckat försök att preparera en stjärnhäst med olagliga substanser, men det hade bara resulterat i skamkänslor och ett än djupare hål i plånboken. Veckorna fram tills nu hade inneburit hotfulla telefonsamtal och otrevliga hälsningar per post. Helst rörde han sig endast i dagsljus på platser där det fanns många människor. I kväll var ett undantag. Desperationen i att skaffa fram Cedric’s pengar hade lockat honom ut i mörkret.

   Plötsligt syntes ett par billyktor längre fram på gatan. Han stannade. Hastigt tittade han åt sidan för att hitta ett ställe att gömma sig på. En liten gränd ledde in mellan två hus, men han kunde inte se om den fortsatte eller tog slut. På andra sidan, tvärs över gatan växte några stora buskar och de kändes som ett bättre alternativ. Snabbt sprang han över gatan och ställde sig i buskaget. Bilen närmade sig sakta. Pulsen ökade igen och han bet ihop käkarna hårt. Hjärtat bankade i bröstet. Bilen var nästan framme nu, han kunde inte se den, bara ana ljusskenet från billyktorna och höra den. Så stannade den. Mitt framför buskaget slog föraren av motorn och klev ur. Genom grenarna såg han till sin förskräckelse att det var samma Mercedes.

   Kroppsbyggaren klev också ur och de tände varsin cigarett. Röken från dem bildade grå pelare som försvann någonstans i dimman. Han greppade knivskaftet med handen i fickan, kramade det ordentligt och försökte kontrollera andningen. Männen mumlade något till varandra som han inte kunde höra. Men så kom kroppsbyggaren gående mot buskaget och grävde i skrevet för att öppna gylfen. Med en djup suck började han urinera.

   Så ringde Johns mobil! Som ett skärande alarm bröt ringsignalen fram genom tystnaden…

© Petra Pantzar