Hon ser honom varje dag. Hur han uppenbarar sig i dörren som
en tyst skugga, hur han plötsligt gör ett ljud, en harkling, ett andetag, ett
fotsteg. Någonting. Ibland är det hans doft, ibland hans blick. För det mesta
är det hans ögon, hans hud, hans armar.
Hon sätter upp
murar. Täpper skickligt igen varje spricka i fasaden. Pratar vitt och brett om allt och inget, skrattar högt och lågt åt vad som helst.
Tvingar tankarna på annat och känslorna på flykt.
Om natten, där i mörkret, där
i täcket får han bo. När ingen ser dem, och ingen stör dem, det är då de finner
ro. I gränslandet mellan vakenhet och sömn, detta sköna tillstånd där
allting är tillåtet, där allting känns som ett behagligt rus. Där kommer han så
nära att andetagen bränner huden, där vilar hon ansiktet mot hans bröst. Han
håller om henne medan han är i henne, hans kropp och hennes är densamma.
Ingenting säger de, för ord är betydelselösa. Allting känner de, för att de
får.
© Petra Pantzar
