Osynlig kraft

Sjön ligger blank som en spegel. Det rosa morgondiset skingras undan för undan. Lågt över vattnet rör sig en rak linje av måsar. De landar på en klippa där de flaxar och väsnas ett tag innan de kommer till ro. Löven singlar ner från träden och lägger sig i vattenbrynet. Där bildar de en matta av varma höstfärger. En svag vindpust snuddar trädkronorna bakom mig, och för en kort stund omges jag av ett lövregn. I skogen hörs vatten rinna utmed kleven och när jag vänder blicken däråt upptäcker jag dovhjortarna som släcker törsten. Då jag närmar mig höjer de huvudena och vädrar med vidgade näsborrar. I några sekunder står de som förstenade med stirrande ögon för att sedan sätta i väg bort mellan träden. Klövarna klapprar mot stenarna och grenar knäcks i framfarten. Snart är de försvunna.

   Jag fortsätter gå utmed stigen. Fötternas tyngd får vattnet att sippra fram ur mossan och det sugande ljudet markerar mina steg. Så ekar ett dovt kluckande läte högt uppe i tallen. Min närvaro oroar fågeln som sitter där. Jag stannar och lyssnar. Lätet är obekant, men liknar till viss del en duvas. Plötsligt flyger den till nästa träd och nu kan jag se den. Blank och svart slår den sig ner i grantoppen, korpen.

   Solen stiger högre på himlen och letar sig in genom grenverket. Den värmer ansiktet och fyller mig med energi. Skogens rika dofter är mustigt mättade och längre fram hör jag bruset från vattenfallet. Ljudet tilltar i styrka och snart hörs endast detta och ingenting annat. Vid vattenfallet sätter jag mig på en murken trädstam. Vattnets väg och de vita virvlarna hypnotiserar mig. Länge sitter jag där och drömmer. Så småningom väcks jag av stänken och vandrar vidare. Naturens höstskrud är slående vacker. Jag känner mig ödmjuk och tacksam över att få uppleva den. Hela jag blir avslappnad och lugn, det är som om en osynlig kraft tränger in i mig. Många borde unna sig detta!

© Petra Pantzar