tisdag 21 februari 2012

Den lille mannen

Den lille mannen, vem är han? Ja, nu menar jag inte Victoria Silvstedts bihang, utan en helt annan man. Den lille mannen är för mig nämligen mannen som psykiskt och fysiskt ger sig på kvinnor, barn och djur för att förlösas från sin egen ångest. Vi kan alla bara spekulera i vad som ligger bakom att en kille växer upp och bara blir en liten man - inte en stor. Det finns säkerligen många gemensamma nämnare för dessa män, men sannolikt också flera olikheter.
   Vi har alla mött någon man som kritiserar sin kvinna inför öppen ridå, eller tillrättavisar sina barn på ett bryskt sätt, eller rycker tag i sitt djur på ett ovanligt hårdhänt manér. Då tänker vi ”om han gör så här när alla kan se honom, hur gör han då där hemma i avskildhet?” Vi skakar på huvudet, blänger illa, och i få fall säger vi till honom att han gör fel. Sedan går vi vidare, förfäras och berättar för någon vi känner att ”i dag såg jag en man som…” 
   Jag kan säga att jag har förståelse för att viss bakomliggande problematik hos den lille mannen kan skapa just en liten man, men jag kan definitivt inte försvara hans agerande. Jag anser att när du är vuxen så har du ett ansvar att bearbeta sådant som orsakat skador på din personlighet. Du har ett ansvar gentemot dig själv och mot omgivningen att bli en så hel och välfungerande individ som möjligt. Det finns många olika vägar att själv komma till rätta med att bli en bättre människa, och det finns mycket hjälp att få. Vilket ansvar har vi runt omkring? Ska vi nöja oss med att förfäras och skaka på huvudet åt den lille mannen? Ska vi nöja oss med att läsa i tidningen att ytterligare en kvinna har dödats av sin man?
    Nästa gång du träffar en liten man, konfrontera honom, lyssna på honom, visa honom vägar till professionell hjälp och självhjälp. När du träffar den lille mannens familj, visa att du finns där, lyssna och erbjud dig att bli deras livlina tills mannen växt upp och blivit stor. Vid det laget har förhoppningsvis familjen hittat styrkan att klara sig på egen hand.

© Petra Pantzar



lördag 11 februari 2012

Livets ytterligheter

I dag tänker jag på en ung kvinna som just lämnat den här världen. Hon är saknad av släkt och vänner, men framför allt av sin treårige son, sin nyblivne make och sina föräldrar. Det var den ondskefulla cancern som tog henne. Jag tänker också på en annan kvinna som förlorade sin nioåriga pojke och som lever med den saknaden i varje andetag. Mina tankar går även till en annan familj som helt raderades bort från jordelivet genom en otäck bilolycka, och där står nu släktingar och vänner fortfarande i chock över hur livet förändras från ett ögonblick till ett annat. Detsamma gäller för en ung tjej jag känner, vars pappa rycktes ifrån henne lika hastigt och oväntat i en motorcykelolycka.
   Varje dag finns det människor ibland oss som bär på smärta, saknad och djupaste sorg över någon de innerligt älskat. I viss mån styr detta hur vi människor reagerar och agerar i olika situationer. Ingen sorg är den andra lik, men den gör lika ont och påverkar lika mycket oavsett hur den ser ut.
   Samtidigt möter vi människor som befinner sig i ett lyckorus. Det kan handla om förälskelse, ett bröllop, en nyfödd baby eller om att en efterlängtad vän äntligen återvänder efter en tid utomlands. Det kan också handla om ett projekt som till sist blir framgångsrikt, eller om en lottovinst. Även detta påverkar människor i omgivningen. Det är alltså ett ganska komplext känsloregister vi omger oss med så fort vi kliver utanför dörren. Ibland kan det vara svårt att hitta rätt förhållningssätt i bekantskapskretsen eller arbetsgruppen då sorg och glädje tumlar runt tillsammans. Viktigt är i alla fall att visa förståelse och empati med vilken av dem det än gäller. Om man för tillfället inte känner egen sorg eller glädje, så kanske uppgiften blir att hitta en fungerande balans mellan livets ytterligheter.

© Petra Pantzar