Jag minns den där sena
oktoberkvällen. Regnet som duggade, kylan som letade sig in under skinnjackan
och röken från cigaretten som stannade kvar framför ansiktet som en dimma. Jag
stod på trappan till dina föräldrars hus och det var första gången vi skulle
komma att mötas. Din pappa, som jag arbetade tillsammans med, hade talat om dig
många gånger, berättat hur fantastisk du var på allt du gjorde och hur glad och
hjälpsam du var mot alla. Du var också
”a rising star” inom
den sport du ägnade dig åt. Jag förstod genast att det var du när jag såg en
gestalt närma sig i lampskenet som spred sig över gårdsplanen. Du var lerig
från topp till tå, men hade trots det ett kritvitt leende att leverera när du
presenterade dig, och glittret i de bruna ögonen gick inte att undvika. Det här
var den Patrik jag hade hört talas om. Du förklarade varför du såg ut så där,
att du hade varit ute och träningskört ett par timmar uppe i skogen. Genast när
vi stod där på trappan så visste jag. Jag visste att vi skulle ses igen, och
igen och igen. Ändå tänkte jag att det absolut inte skulle gå för sig, eftersom
jag arbetade ihop med din pappa och dessutom var du ganska ung i jämförelse med
mig. ”Det tar en timme för mig och hojen att bli rena” sa du ”fast i dag verkar
det va värt att skynda sig”. Orden sände en ilning genom kroppen. Tänk, vi
visste båda två vad som skulle hända, det var som om det var meningen från
allra första början.
Vi träffades under tre
år, hela tiden i hemlighet för att undvika besvärliga frågor från omgivningen. Jag
ville inte att dina kompisar skulle reta dig för din ”gamla” flickvän, och jag
hade heller ingen lust att vara med dem. På jobbet bekymrade sig din pappa över
att du aldrig träffade någon tjej, men förklarade det med att träningen och tävlingarna
tog så mycket tid att du helt enkelt inte hann med. Ibland skrattade vi
hysteriskt åt det, men ibland grät både du och jag. Det var främst jag som inte
ville offentliggöra vårt förhållande. I dag kan jag tycka att jag var väldigt
feg och omogen. Jag kan tänka mig att du trodde att jag skämdes över dig. Men
jag älskade dig så innerligt, och trodde att jag beskyddade dig. Vår passion
var så stark att den lämnade oss bleka och utmärglade med mörka ringar under
ögonen. Vi gick ner flera kilon i vikt och din förlorade muskelmassa ställde till
det för dig när du tränade och tävlade. I samband med att du fick en längre
tids ledighet och skulle resa jorden runt med dina polare, så bestämde vi oss för
att ta en paus. Du var besviken över att jag inte kunde ta förhållandet till
nästa nivå, och jag kan inte förstå hur jag tänkte. Jag saknade dig när du var
borta, kände mig tom och förtvivlad, ändå fortsatte jag att intala mig själv att
allt var över. Så småningom kom du hem från resan. Tvärtemot vad vi hade bestämt
så ringde du på fyllan några gånger och jag la på luren i örat på dig. Men så
en natt stod du utanför dörren med en blomma i handen, som du hade stulit i en
rabatt längre bort. Vi hann bara in i hallen, sen älskade vi om och om igen,
hela natten. Det var vårt sista möte.
Jag började arbeta på
ett annat ställe och din pappa såg jag bara sporadiskt i affären ibland och vi
hejade. Jag undvek sportsidorna i tidningen så jag visste aldrig riktigt hur
bra det gick för dig. Jag visste heller inte att du en dag förolyckades och
dog, att du på några sekunder upphörde att existera, och jag undrar fortfarande
hur detta kunde hända utan att jag fått ett tecken från dig. Ett halvår efteråt
fick jag höra talas om den olycka som drabbat dig och konsekvenserna av den.
Jag gick hem med vetskapen sprängande i bröstet, det var i april och träden
hade just fått skira, gröna knoppar. För att inte fullständigt gå sönder
försökte jag göra så som jag alltid gjorde när jag kom hem från jobbet. Jag
ställde skorna på skohyllan, släppte ut katten i trädgården, satte på
kaffebryggaren och knäppte på radion. Där spelade ”Guns’N Roses” sin låt ”November Rain” och jag föll ihop som ett korthus på köksgolvet.
Nu är det oktober igen.
Åren går, men varje höst kommer tankarna på dig, Patrik. Häromdagen var jag på
väg att köra till din gravplats, men jag har ännu inte klarat av att besöka den.
Jag hoppas du förlåter mig för det. Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta
och där är ditt namn inristat i evighet…
© Petra Pantzar
