Jag tänker på hur viktigt det är att ibland inte göra
någonting alls. Att bara ägna en dag åt att vara och att finnas till är
nödvändigt för att vi ska fortsätta utvecklas till de personer vi vill och bör vara.
Det är svårt att finna tiden, det vet jag. Men jag önskar att många vill sträva
efter att hitta den. Det är nämligen i ”ingenting-stunderna” som vi har
möjlighet att nå vår innersta kärna. Det är då vi kan känna hur vi mår, vad vi
saknar, vad vi vill göra och hur vi vill att framtiden ska se ut. Om vi inte
ger oss själva den tiden kommer vi att fastna i ett ekorrhjul där vi springer
allt fortare för att hinna med allt som tornar upp sig framför oss. Om vi
tänker efter så handlar ekorrloppet förmodligen mest om att uppfylla andra
människors behov och förväntningar. Vi springer fortare varje gång vi säger
”ja” till någon och saktar ner de gånger vi säger ”nej”. Vi kommer alltid att
mötas av människor med argumentet att de älskar att ha saker att göra, att de
älskar att ha människor omkring sig och att de skulle få panik av att göra
ingenting. Det är säkert sant! Men man kan undra varför det är sant. Är det så att ”ingenting-stunderna” får dem att
må dåligt? Blir de rastlösa? Blir de förtvivlade? Känner de sig ensamma? Känner
de att de gjort stora felprioriteringar i livet? Ja, i så fall är de ju de här
personerna som behöver flest ”ingenting-stunder” av alla!
Vad vill vi mest av allt här i världen? Jo, vi vill vara
lyckliga! Om vi inte tar oss tiden att tycka om oss själva, att vara harmoniska
med dem vi är, så kan vi aldrig vara det tillsammans med någon annan heller.
Det är den enkla sanningen. Jag har sett så många som jagar runt livet igenom efter
den perfekta partnern som ska göra dem lyckliga. Vilket slöseri med tiden
tänker jag då, både för dem själva och deras partner. Det är inte förrän personer
som har nått ett visst stadium av självmedvetenhet träffar på varandra, som det
finns potential för att ett förhållande ska blir lyckligt och hållbart. Risken
är ju förstås att ”ingenting-stunderna” slutligen får oss att inse att vi trivs
så utmärkt med oss själva, att vi inte behöver andra människor i särskilt stor
utsträckning. Det tycker säkert några vore förfärligt sorgligt…
© Petra Pantzar
