När sommaren är slut

I somras hade han det bra. Solen värmde och barnen klappade honom över ryggen. De busade och lekte i gräset. I köket stod skålar med mat och färskt vatten. På kvällarna låg han i knäet på husse och tittade på TV. Om nätterna sov han på mattes kudde. Alla pratade med honom och kliade honom under hakan. Men så en dag åkte familjen. De kom inte tillbaka.   

    Han har väntat länge nu. Frosten biter i tassarna och magen skriker. Vattnet som rann i stupröret har tagit slut och han är törstig. Varje dag sitter han på trappan och jamar mot dörren. Ibland hoppar han upp på fönsterbläcket och tittar in. De är inte där. Han är ensam. Ögonen rinner och varar, pälsen är tovig och matt. Under hakan hänger ett par välfyllda fästingar och i det kletiga örat frodas skabben. Det kliar. Han gör tama försök att lyfta bakbenet för att klia sig. Han är svag, vacklar och tappar balansen. Ryggraden är vass och revbenen syns.

   En novembernatt somnar han i rabatten framför stugan. Snön singlar sakta ner över honom. Han rycker till några gånger i sömnen för att skaka av sig den. Slutligen upphör andningen. Gryningsljuset avslöjar att katten är täckt av snö. Nospartiets frostbeklädda morrhår är allt som sticker fram i den kalla snöhögen .

   År efter år får vi höra om sommarkatterna, ändå upphör de inte att existera. Jo, om de inte självdör förstås. Det är för mig rent obegripligt hur människor kan utsätta djur för detta. Har de inget samvete i kroppen? Är okunskapen så stor? Vad är problemet? Om man inte kan ta hand om ett djur och ge djuret ett gott liv så ska man minsann inte ha några djur! Det gäller förvisso i lika hög grad föräldrar som inte kan ta hand om sina barn…

© Petra Pantzar