tisdag 7 maj 2013

Våren


Det är redan maj månad. Fram tills nu har vi inte riktigt kunnat känna att våren är i antågande. Våren är sen i år, det säger alla man talar med, och jag kan inte annat än att hålla med. Men nu verkar det vända, termometern visar på tvåsiffrigt och det är dags att plocka bort vinterstövlarna. Ute har vi sett snödroppar, hyacinter, påskliljor, blåsippor och vitsippor. Fåglarna kvittrar ljudligt och uppmuntrande som om de ville hylla den årstid som nyss har anlänt. Buskar och träd knoppas och skiftar i ljusgröna toner. Solen värmer när vi ställer oss mot husväggen och genast fylls vi av ny energi och livslust.

I tankarna är vi redan vid sommarbestyr och semesterplaner för vi vet hur otroligt snabbt den här månaden går. Knappt har vi hunnit andas, så står midsommarhelgen för dörren. Vi plockar fram utemöblerna och grillen, röjer i trädgården och planterar i krukor. Kanske funderar vi på de olika renoveringsobjekt som alltid finns där, men ofta blir stående till nästa år.
   Jag skulle vilja att alla tar sig tiden att bara vara lediga en dag, inte göra något alls på den där långa ”måste-göra-listan”, utan gå ut i naturen och lev i stunden, inte i framtiden eller i det förflutna, utan just här och nu. Efteråt kommer vi att märka att den där dagen gjort stora intryck på oss, att den formar nya tankar, nya planer och nya förhoppningar. Kanske är det så att det som var så viktigt förut är ganska betydelselöst egentligen, och kanske är det så att andra saker känns mycket viktigare? Pröva!   

© Petra Pantzar 



söndag 27 januari 2013

I gränslandet


Hon ser honom varje dag. Hur han uppenbarar sig i dörren som en tyst skugga, hur han plötsligt gör ett ljud, en harkling, ett andetag, ett fotsteg. Någonting. Ibland är det hans doft, ibland hans blick. För det mesta är det hans ögon, hans hud, hans armar.
   Hon sätter upp murar. Täpper skickligt igen varje spricka i fasaden. Pratar vitt och brett om allt och inget, skrattar högt och lågt åt vad som helst. Tvingar tankarna på annat och känslorna på flykt. 
   Om natten, där i mörkret, där i täcket får han bo. När ingen ser dem, och ingen stör dem, det är då de finner ro. I gränslandet mellan vakenhet och sömn, detta sköna tillstånd där allting är tillåtet, där allting känns som ett behagligt rus. Där kommer han så nära att andetagen bränner huden, där vilar hon ansiktet mot hans bröst. Han håller om henne medan han är i henne, hans kropp och hennes är densamma. Ingenting säger de, för ord är betydelselösa. Allting känner de, för att de får.

© Petra Pantzar