Julafton

Det är tidig julaftons morgon. Ingen är vaken förutom jag. I huset sprider sig en doft av tända stearinljus, apelsiner, kaffe och chokladtryffel. Ute faller snön långsamt från himlen. Som en hälsning från alla dem jag minns och saknar, lägger den sig som en mjuk filt som omsluter allt jag ser. På sängen kurar katten in sig i täcket efter att ha varit ute på trappan en stund och lämnat runda tassavtryck efter sig. Jag hör min dotter vända sig i sömnen i rummet bredvid. Jag är så glad att jag har henne. Ytterligare en tid ska jag höra hennes andetag i mitt hem innan hon skaffar ett eget. I fönstren lyser adventsljusstakar och stjärnor. Tillsammans med stearinljusen åstadkommer de ett gulvarmt sken som är behagligt för ögonen. Tystnaden är stor liksom eftertanken. Hur har det gångna året sett ut? Hur blir det år som följer?

Under dagen väntar trevligt besök och ett överflöd av julmat. Paket ska öppnas, ögon ska glittra och skratt ska klinga. Musik och sång ska värma våra hjärtan och framåt kvällen ska mätta magar svälla i soffan framför traditionella tv-program. Glädje och kärlek ska prägla den julafton som ligger framför mig. Tacksamheten ska uppfylla mig över hur bra jag har det och över att det finns människor som älskar mig för den jag är.

   Utanför på gatan raglar en onykter man förbi. Jag ser på honom att han förmodligen inte har ett enkelt liv eller ens ett eget hem. Sakta försvinner han bort ur gatlyktans sken. Kan undra om han har någon som älskar honom? Kan undra om han har någonstans att värma sig eller någonstans där han blir mätt? Snön fortsätter att falla. Katten spinner och vänder över på rygg. Min dotter andas, jag andas, vi har det bra och vi har varandra. Vi har varandra…

 © Petra Pantzar