En gammal vän

Jag har en vän som har följt mig i många, många år. Han kom in i mitt liv när jag fyllde tolv år och har funnits vid min sida ända sen dess. Det var först häromdagen jag insåg hur länge vi faktiskt har hängt ihop. Utan att avslöja min ålder helt och hållet, så sträcker sig vänskapen åtminstone över en trettioårs period. Det är faktiskt mycket imponerande om jag får säga det själv!

   Jag har inte behandlat min vän med särskild omtanke eller försiktighet, han har fått följa med till världens alla hörn. Där har han utstått obeskrivlig kyla eller smältande hetta, skumpat runt på gropiga vägar och djungelstigar, färdats på flygplan, i helikoptrar, i djupsnö, i korallsand, ja till och med i vatten. Aldrig har han klagat över sakernas tillstånd, aldrig har han gnällt över hur den svarta kroppen sargats av rispor och revor som lämnat bestående ärr. De enda gånger han säger något är då jag har bett honom om det. Beroende på var jag befinner mig eller vad jag ska göra, så ljuder hans stämma under lite olika tider på dygnet. Oftast känner jag på mig någon minut innan han låter, att nu är det dags att stiga upp. Hans ansikte, displayen, talar alltid om vad tiden är och ett litet tryck på den röda nosen får alltid tyst på honom igen. Ibland låter han mig snooza också och det är mysigt. 

Du lille Casio, vad jag älskar dig!

© Petra Pantzar