Katarina tittar mot himlen. Universum är oändligt liksom stjärnornas antal. Den kalla nattluften filtreras genom näsan så en hinna av is lägger sig runt näshåren. Vid varje andetag pressas vit rök ut ur munnen och grumlar blickfånget. Livet känns härligt! Festens champagne bubblar i blodomloppet och gör henne yr. Därför har hon stannat en stund på vägen hem, för att nyktra till och för att förlora sig i vinternattens glittrande skådespel.
Snart är hon hemma. Hon ska bara svänga av till höger längre fram, korsa parken och snedda över villakvarteret, sen är hon där. Hon tänker på sängen som väntar och hoppas balansen återvänder tills hon ska lägga sig. Annars blir det karusellåkning bakom de slutna ögonen och det är det värsta hon vet. Stegen knarrar i snön, de riktigt gnisslar. Ökar hon takten bildas en melodi. Glatt nynnar hon med och rasslar med husnycklarna i fickan. Imponerande svarta silhuetter i form av ekar tornar upp sig en bit bort. En uppförsbacke leder till parken och farten dämpas, takten och melodin försvinner. Katarina tittar in mellan träden och buskarna. Inte en människa syns till. En hare skuttar snabbt längs gångbanan, skrämd av hennes uppenbarelse.
Plösligt rusar en mörkklädd mansperson fram till henne bakifrån. Hastigt lägger han armen om halsen och tvingar henne ner på det kalla underlaget. Hon försöker skrika men han stryper luftintaget så inga ljud når ut. På något sätt får han ner henne på rygg och sätter sig över bröstkorgen. Stjärnhimlen är lika vacker hinner hon tänka, universum lika oändligt. I nästa stund sliter han i hennes byxor med ena handen, i den andra blänker en kniv. Luften kommer tillbaka och hon skriker åt honom att sluta. En kort sekund stannar han upp och de ser varandra i ögonen. Blicken är glasartad bakom de stora pupillerna, och sitt berusade tillstånd till trots så förstår hon att ord inte når fram. Under en snabb rörelse lyckas hon sno runt så hon hamnar med magen mot marken. Snön skrapar på kinden när han tar ett hårt tag i håret och trycker ner huvudet. Hon sparkar honom upprepade gånger i ryggen med de vassa stövelklackarna, och till sist blir han distraherad och släpper kniven för att hålla ner hennes ben med den fria handen. Då rycker hon åt sig kniven och förmår hugga honom i sidan fast att hon inte ser honom alls. Han stönar högt och faller åt höger, samtidigt som hon kravlar bort några meter. Han står nu på knä och pressar fram några fula ord. Ilskan förvandlar honom till ett monster som kastar sig mot henne. Den håriga näven grabbar tag i byxorna som hänger runt vristerna. Katarina är stel av skräck och kyla. Det är som om hon inte längre kan styra över vare sig kropp eller tankar. Tiden står stilla, livet har upphört. Han drar sig fram över snön genom att hålla i hennes kläder. Det är overkligt, som att se det hända i en film på teve. Hon vet inte hur det går till, men plötsligt är han över henne igen, pressar sin svettluktande kropp mot henne och biter hårt i axeln. Hon skriker av smärta och livet återvänder. Instinktivt stöter hon kniven i ryggen på honom. Gång på gång tränger den in genom jackan, så dunet från den dansar som snöflingor i luften. Plötsligt blir han livlös och obeskrivligt tung. Han faller ihop över henne och varmt blod rinner ur munnen ner längs hennes hals. Stor och rund böljar gråten upp sig i bröstet. Hon orkar inte välta honom av sig. Som ett ofrivilligt täcke av sten skiljer han henne från stjärnorna.
© Petra Pantzar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar