Mirakel i Paradiset

När jag befann mig på Borneo var jag med om många ovanliga händelser. En av dem handlar om hur jag gick från att vara en blöt fläck till att bli en hel människa uppfylld av kraft och energi. Bland mina vänner benämner jag händelsen som ett mirakel, och de vet att det ska mycket till innan jag tar sådana ord i min mun.

   Det var på eftermiddagen. Djungelns intensiva läten hade dämpats en smula i hettan. Jag färdades längs Lemanakfloden och det bruna vattnen svalkade mina handleder. Jag halvlåg i båten. Illamåendet böljade fram och tillbaka som långsamma vågor genom kroppen. Vattenflaskan låg i knäet och ju mer jag drack ur den, desto större blev vågorna. ”You look pale, mam” sa Daniel som var min guide. Jag gav honom en nick till svar, tog av mig hatten, doppade den i floden och satte tillbaka den på huvudet. Inom mig förbannade jag mig själv, att jag aldrig kunde lära mig. Det var ju nästan alltid så att jag behövde acklimatisera mig ett tag innan jag kastade mig ut på äventyr. Min kropp behövde möjlighet att ställa om till rätt dygnsrytm, rätt temperatur och att få vara utvilad innan jag gav mig i väg. Men som vanligt kändes det otroligt frustrerande och onödigt att ”sitta av” ett par dagar när jag ändå var på plats.  

   ”We’ll be there soon, mam” sa Daniel och pekade framåt floden,”you can rest later”. Som om jag inte redan vilar mig, tänkte jag. Till sist körde vi intill flodbanken vid en liten ostadig brygga. En kvinna tog min hand, efter att Daniel pratat med henne på ett främmande språk, och en annan tog packningen. Jag kände mig yr och svag när vi klättrade upp längs stigen mot långhuset. Det här var det högsta av de långhus jag hade träffat på, inte det längsta. De glesa trätrapporna kändes ofantligt långa och många, men efter en stund fick jag äntligen lägga mig på golvet och vila huvudet mot en tunn bambumatta. Jag kunde inte röra mig och jag kunde inte titta. För varje minut som gick minskade mina krafter och det var en väldigt otäck känsla med tanke på att jag inte rörde en fena. Slutligen blev jag helt säker på att livskraften rann ur mig och att jag skulle dö där på golvet. Plötsligt kände jag hur jag bara måste gå på toaletten. Med min allra sista lilla ork hjälpte Daniel mig till ett inhägnat bås ute på verandan. Där inne fanns ett hål i golvet vari man skulle uträtta sina behov. Bara att titta genom hålet ner på marken tio meter under, gjorde mig svimfärdig. Där nere bökade grisarna runt mellan hönorna och alla väntade de på vad jag skulle släppa ifrån mig.

   Tillbaka inne i huset samlades några kvinnor runt min sovplats. Daniel förklarade att de ville genomföra en kvinnoceremoni med mig i något som kallades för kvinnorummet. Jag skakade långsamt på huvudet, med tårarna rinnande nerför kinderna. Inte ville jag dö i något jävla jippo, tänkte jag, bättre då att ta mina sista andetag här på bambumattan. Men Daniel sa att jag borde, att det var för min skull. Kvinnorna, som nu uppgick till ett tiotal, lyssnade inte på mina invändningar, utan lyfte upp mig och bar i väg med mig. I kvinnorummet lade de mig mitt på golvet. Alla satte de sig runt mig, även mindre barn var där. Det var dimmigt i luften av tända rökelser och ett milt ljus sken in genom de glesa väggarna. Några kvinnor började mässa med ord och toner i variation. Plötsligt försökte de klä av mig på överkroppen, så jag protesterade och höll ihop min skjorta. Då höll de helt sonika fast mig och tog den av mig. Nu ska de våldta mig, tänkte jag och greps av inre panik. Fysiskt var jag inte kapabel att göra motstånd. Jag kände hur någon nafsade på mitt bröst med mjuka läppar och tittade ner. Ett litet barn passade på att söka tröst. Lättad såg jag hur mamman föste undan barnet. En annan kvinna började sakta hälla en varm olja över bröstkorgen och magen. I oljan hade de blandat örter och ginger-rot. Några av kvinnorna smorde in oljan och utövade massage. En annan ägnade sig endast åt att trycka på olika punkter på kroppen, främst på bröstet men även i ansiktet med koncentration just på pannan.

   Jag har ingen uppfattning om hur länge denna ceremoni varade, men det var under flera timmar. När de bar ut mig till sovplatsen igen var det alldeles kolsvart ute och de andra sov. Jag kände mig behagligt harmonisk och full av livskraft igen. Ja, jag mådde faktiskt mycket bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Från den stunden var det som om jag hade blivit pånyttfödd, som om jag hade fått ett helt nytt liv. Som i ett spel, ni vet. Jag kan inte benämna det på något annat sätt än att jag upplevt ett mirakel!

© Petra Pantzar