I början är de skygga. De trycker kropparna mot varandra,
trampar ivrigt, knuffas fram och tillbaka. Ögonen är stora och runda, blicken
nyfiken och skrämd. När den ene säger något svarar en annan. Alla vill komma
fram men ingen vågar. Men så är där en liten lammunge som ändå hittar modet.
Han närmar sig i cirklar som om han vill vinna tid att lägga upp en strategisk
plan. Han mixtrar med den ostyriga kroppen, spänner musklerna, och gör lustiga
lekfulla utfall. Omisskännligt gör han sig till, kråmar och bockar, buffar mot
låren som av en ren händelse, luskar oskyldigt efter reaktioner och bräker
mjukt. Jag spelar oberörd trots motsatsen, ignorerar hur han lyckas väcka min
uppmärksamhet, och vänder mig om. Ja, jag vänder mig om! Jag vet nämligen hur
det känns när lammen tystnar, när värmen de så villigt omsluter mig med upphör,
när fascinationen över min speciella karaktär har lagt sig, då blir lammens
tystnad så påtaglig att kyla, is och mörker är allt som återstår….
© Petra Pantzar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar