Våreld

Det är i djupaste förtvivlan hon samlar ihop kläderna på grusgången utanför garaget. Favoritjeansen, födelsedagsslipsen, märkeskalsongerna och den kritstrecksrandiga kavajen, alltsammans bildar ett sammelsurium av färger medan hon stänker bensin över det. Hon tar upp tändsticksasken ur fickan och ska precis tända på när hon kommer underfund med att hon ska toppa brasan med några foton.

   Inne i huset river hon i skåpet efter fotoalbumen. Hon blir sittande på golvet och bläddrar i dem med ilskna rörelser. Huvudet dunkar. Blodet pulserar. Hjärtat galopperar. Där är kortet som hon haft i åtanke! Han sitter på en klippa i solnedgången, det milda ljuset slickar honom från sidan och kastar långa skuggor över den muskulösa kroppen. Ansiktet riktas mot horisonten och de gröna ögonen gnistrar som smaragder. Det var samma ögon som försäkrade henne om hur älskad hon var, hur utvald och speciell hon var, att hon var den enda för honom. Ett annat foto visar deras ryggtavlor där de tillsammans går ut på en brygga hand i hand. Händerna håller ett stadigt grepp med fingrarna nyss ringmärkta, och symboliserar den trygga, kärleksfulla grund som äktenskapet vilar på.

   På grusgången rör hon sig långsamt runt lögnen som ligger där. Vad ful den är, tänker hon, och vad illa den luktar! Så tar hon tändtickan, slår eld på den och håller den mot ett utav fotona. Pappret böjer sig och brinner. Sakta lägger hon det på lögnen som genast tar fyr och bildar en kraftig våreld. Rökpelaren stiger flera meter, gråbrun och smutsig försvinner den upp mot himlavalvet.

”Sköna maj, välkommen

till vår bygd igen!

Sköna maj, välkommen,

våra lekars vän!

Känslans gudaflamma

väcktes vid din ljusning;

jord och skyar stamma

kärlek och förtjusning;

sorgen flyr för våren,

glädje ler ur tåren,

morgonrodnad ur bekymrens moln.”

© Petra Pantzar