Våren

Det är redan maj månad. Fram tills nu har vi inte riktigt kunnat känna att våren är i antågande. Våren är sen i år, det säger alla man talar med, och jag kan inte annat än att hålla med. Men nu verkar det vända, termometern visar på tvåsiffrigt och det är dags att plocka bort vinterstövlarna. Ute har vi sett snödroppar, hyacinter, påskliljor, blåsippor och vitsippor. Fåglarna kvittrar ljudligt och uppmuntrande som om de ville hylla den årstid som nyss har anlänt. Buskar och träd knoppas och skiftar i ljusgröna toner. Solen värmer när vi ställer oss mot husväggen och genast fylls vi av ny energi och livslust.

I tankarna är vi redan vid sommarbestyr och semesterplaner för vi vet hur otroligt snabbt den här månaden går. Knappt har vi hunnit andas, så står midsommarhelgen för dörren. Vi plockar fram utemöblerna och grillen, röjer i trädgården och planterar i krukor. Kanske funderar vi på de olika renoveringsobjekt som alltid finns där, men ofta blir stående till nästa år.

   Jag skulle vilja att alla tar sig tiden att bara vara lediga en dag, inte göra något alls på den där långa ”måste-göra-listan”, utan gå ut i naturen och lev i stunden, inte i framtiden eller i det förflutna, utan just här och nu. Efteråt kommer vi att märka att den där dagen gjort stora intryck på oss, att den formar nya tankar, nya planer och nya förhoppningar. Kanske är det så att det som var så viktigt förut är ganska betydelselöst egentligen, och kanske är det så att andra saker känns mycket viktigare? Pröva!   

© Petra Pantzar 

I gränslandet

Hon ser honom varje dag. Hur han uppenbarar sig i dörren som en tyst skugga, hur han plötsligt gör ett ljud, en harkling, ett andetag, ett fotsteg. Någonting. Ibland är det hans doft, ibland hans blick. För det mesta är det hans ögon, hans hud, hans armar.

   Hon sätter upp murar. Täpper skickligt igen varje spricka i fasaden. Pratar vitt och brett om allt och inget, skrattar högt och lågt åt vad som helst. Tvingar tankarna på annat och känslorna på flykt. 

   Om natten, där i mörkret, där i täcket får han bo. När ingen ser dem, och ingen stör dem, det är då de finner ro. I gränslandet mellan vakenhet och sömn, detta sköna tillstånd där allting är tillåtet, där allting känns som ett behagligt rus. Där kommer han så nära att andetagen bränner huden, där vilar hon ansiktet mot hans bröst. Han håller om henne medan han är i henne, hans kropp och hennes är densamma. Ingenting säger de, för ord är betydelselösa. Allting känner de, för att de får.

© Petra Pantzar

En kall vinter

En tunn hinna av is har bildats på fönstren till den lilla stugan. Ute börjar solen gå upp i horisonten och avslöjar milsvida, snötäckta åkrar och tunga, kritvita grantoppar. Kvinnan bär en brun, stickad yllekofta och andas på fönstret för att bättra på titthålet.

   ”Måste sätta eld i spisen” säger hon till katten som hon bär i famnen. ”Kom Kisse” fortsätter hon och släpper ner honom på golvet. Järnspisen är ålderdomlig. Med van hand öppnar hon luckan och stoppar in stickved och papper. Strax sprakar elden varm och orange där inne. Hon lämnar luckan på glänt och katten sätter sig nedanför och slickar sig om tassarna. Hon tar sig åt ryggen och suckar.

   ”Sånt elände med den där ryggen.” Så kommer en hostattack och hon tar sig åt ryggen igen. Hostan vill inte sluta. Till sist kommer det upp ett segt slem, grönt i färgen och ont smakar det. ”Tvi vale för den här fasliga hostan” flåsar hon och spottar slemmet i sophinken.

Katten tittar på henne med tassen lyft, som om han lyssnar. ”Vi är gamla nu, du och jag” säger hon. Katten fortsätter att tvätta sig en stund och går sedan till dörren för att bli utsläppt.

”Se så, ut med dig nu då” säger hon och föser på honom i ändan när han tvekar inför kylan. Långsamt trippar han iväg genom snödrivorna. Tassavtrycken bildar ett pärlband i det vita täcket. Hon ser efter honom en stund sedan stänger hon dörren. Hostan kommer tillbaka. Det hugger i bröstet och i ryggen. Den här gången plockar hon fram en servett ur fickan och spottar i den. När hon tittar i den, är den full av blod. ”Kära hjärtanes” säger hon oroligt, ”det här var inte bra.” Hon tittar igen. ”Jag får ringa doktor Bergström.”

   Först sätter hon kaffepannan på spiselhällen. ”Lite varmt i magen ska väl göra sitt till” säger hon andfådd. Väggklockan slår jämn timma och fortsätter sedan att ticka sekund för sekund. ”Tick tack, tick tack” låter den i samma rytm som hennes korta, snabba andetag.

   När kaffet är urdrucket går hon för att locka på katten. ”Kisse” ropar hon. ”Kom då Kisse!” Hon spanar längs skogskanten, men han syns inte till. Dörren blåser igen plötsligt. Hon bestämmer sig för att ringa Vårdcentralen. Länge bläddrar hon i telefonkatalogen innan hon hittar rätt nummer. När hon väl kommer fram är det en automatiskt inspelad röst som talar till henne. ”Det är då konstigt nuförtiden” mumlar hon irriterat samtidigt som rösten i andra ändan av telefonen talar. ”Att det ska va så omöjligt.”

   På natten ligger hon och vrider sig i sängen. Sömnen vill inte infinna sig och oroligt låter hon fantasin skena iväg. Katten har inte kommit hem. Till slut kommer dock sömnen och även morgonen. Hon stiger upp och klär sig varmt. Sedan går hon ut för att leta efter katten. ”Kisse” ropar hon och hostar. ”Kisseman.” I vedskjulet finns han inte, och inte heller i garaget. Hon följer spåren i snön in mot skogen. Trädgrenarna slår emot henne och rasar snö över ansiktet. Hon stryker sig över kinderna med vanten. ”Usch.”

   ”Lille Kisse var är du” lockar hon. Spåret ringlar mellan stammarna och fortsätter sedan in under en gran. Hon stannar, hostar, och spottar ut ett rosa skum över den vita marken. ”Ojdå” pustar hon och kikar försiktigt fram genom grenverket. Där ligger katten med benen utsträckta framför sig. Ögonen ser ut som om de vore blåsta i glas och pälsen är täckt av rimfrost. Förstummad stirrar hon in under granen.

   ”Kisse” snyftar hon slutligen. ”Min älskade Kisse.” 

© Petra Pantzar

Julafton

Det är tidig julaftons morgon. Ingen är vaken förutom jag. I huset sprider sig en doft av tända stearinljus, apelsiner, kaffe och chokladtryffel. Ute faller snön långsamt från himlen. Som en hälsning från alla dem jag minns och saknar, lägger den sig som en mjuk filt som omsluter allt jag ser. På sängen kurar katten in sig i täcket efter att ha varit ute på trappan en stund och lämnat runda tassavtryck efter sig. Jag hör min dotter vända sig i sömnen i rummet bredvid. Jag är så glad att jag har henne. Ytterligare en tid ska jag höra hennes andetag i mitt hem innan hon skaffar ett eget. I fönstren lyser adventsljusstakar och stjärnor. Tillsammans med stearinljusen åstadkommer de ett gulvarmt sken som är behagligt för ögonen. Tystnaden är stor liksom eftertanken. Hur har det gångna året sett ut? Hur blir det år som följer?

Under dagen väntar trevligt besök och ett överflöd av julmat. Paket ska öppnas, ögon ska glittra och skratt ska klinga. Musik och sång ska värma våra hjärtan och framåt kvällen ska mätta magar svälla i soffan framför traditionella tv-program. Glädje och kärlek ska prägla den julafton som ligger framför mig. Tacksamheten ska uppfylla mig över hur bra jag har det och över att det finns människor som älskar mig för den jag är.

   Utanför på gatan raglar en onykter man förbi. Jag ser på honom att han förmodligen inte har ett enkelt liv eller ens ett eget hem. Sakta försvinner han bort ur gatlyktans sken. Kan undra om han har någon som älskar honom? Kan undra om han har någonstans att värma sig eller någonstans där han blir mätt? Snön fortsätter att falla. Katten spinner och vänder över på rygg. Min dotter andas, jag andas, vi har det bra och vi har varandra. Vi har varandra…

 © Petra Pantzar

Ett brev

Jag hittade ett brev som jag fick för några år sedan, skrivet av en mycket speciell kille som jag kände väl. Jag antar att han ville förklara det som jag redan visste, eller som jag i varje fall tyckte mig ana. Det gjorde mig både glad och ledsen, det där brevet. Det visade på värme och omtanke, kärlek och förtvivlan, och ett behov av att tala rakt från hjärtat. Brevet fick mig att ifrågasätta mig själv. Jag frågade mig om jag borde förändra mitt sätt att vara, om jag borde tona ner och inte vara så spontan, rak, ärlig och humoristisk som jag för det mesta är. Borde jag inte skoja och skratta, busa och jäklas kanske, utan vara mer dämpad så som flocken runt omkring? Borde jag försöka smälta in, flyta med strömmen, inte tänka och tycka om allting, och framför allt inte se människor i ögonen och lägga mina händer på deras händer?

”Jag vet inte hur jag ska klara av att träffa dig i fortsättningen. Du har så stark inverkan på mig och mitt liv att jag inte längre har en enda vaken minut utan att du finns i mina tankar. Det poppar alltid upp något du sagt, något speciellt du gjort, ett stråk av din doft eller ett minne av ditt smittande skratt. Du får mig att känna mig så otroligt levande! Missförstå mig inte nu, jag är verkligen glad över att ha fått lära känna dig, men samtidigt är jag olycklig eftersom det jag känner för dig hindrar mig från att gå vidare i mitt liv. Både du och jag vet att vi inte har någon framtid tillsammans, vi har ju faktiskt pratat om det och vi förstår det och vet det. Ändå är det som om det vilar en slags förbannelse över oss, som inte vill släppa taget och låta oss gå. Jag vaknar på morgonen och bestämmer mig för att just idag ska jag sluta tänka på dig. Jag koncentrerar mig på arbetet, jag lyssnar inte på musik som kan rubba mina känslor, jag tränar och umgås med vänner som du inte känner, jag går på krogen, blir full och stöter på de snyggaste brudarna. Jag till och med tar hem någon av dem på natten ibland och fortsätter umgås med dem under några veckor. Men ändå…

   Du är där. Din osynliga närvaro gör sömnen orolig och jag har vaknat med tårar i ögonen. Jag har även vaknat het av begär och känt en avgrundsdjup saknad över den tomma bädden vid min sida. Det är i de stunderna jag önskar att vi var i samma fas i livet, att vi hade samma strävan och samma mål. Kanske har vi mötts förut, i ett annat liv, i en annan värld? Jag tror inte på sånt men när det gäller oss har jag faktiskt börjat tvivla. Din lekfulla, varma själ känns som en del av min egen. Jag älskar att vara nära dig, höra dig berätta om saker du upplevt och hur du tänker runt olika grejer. Jag älskar att skratta med dig. Tyvärr älskar jag också att ha dig avklädd i famnen, och att hålla dig tätt mot bröstet och skydda dig mot allt ont utanför. Men nu har jag bestämt mig för att inte låta dig ta över hjärnan och kroppen mer. Jag vill verkligen fortsätta leva på samma sätt som jag gjorde innan du kom in i mitt liv. Jag skriver det här till dig eftersom jag vet att jag inte kan motstå dig om vi pratar om detta öga mot öga.”

Egentligen är det här en alldeles galet vacker kärleksförklaring. Kanske borde jag vara lycklig över att ha satt ett så djupt avtryck i en annan människas liv, men tyvärr har den här historien en tendens att upprepa sig, och det är därför jag tänker att jag kanske borde ändra på mig. Jag har faktiskt försökt men det går inte. Jag kan inte vara någon annan än den jag är. Jag måste få vara precis just så som jag är, för annars kan jag inte andas. Det kan inte vara meningen att man ska gå genom livet och spela en roll för att undvika att hamna i svåra känslomässiga situationer. Ändå är det just det jag kommer på mig själv med att göra under långa tidsperioder, att spela en roll, för så fort jag börjar vara mig själv igen och andas det syre som jag verkligen förtjänar, så står en sårad människa där…  

© Petra Pantzar

Vinternatt

Månljusvacker står jag halvskymd
i skuggan av träden,
tårdränkt och längtanstrött

lutad mot släden.

Övergiven i den gnistrande snön
kall som ditt ord,

så famnar jag morgonen
på tjälfrusen jord.

     (1998)

 © Petra Pantzar

När lammen tystnar

I början är de skygga. De trycker kropparna mot varandra, trampar ivrigt, knuffas fram och tillbaka. Ögonen är stora och runda, blicken nyfiken och skrämd. När den ene säger något svarar en annan. Alla vill komma fram men ingen vågar. Men så är där en liten lammunge som ändå hittar modet. Han närmar sig i cirklar som om han vill vinna tid att lägga upp en strategisk plan. Han mixtrar med den ostyriga kroppen, spänner musklerna, och gör lustiga lekfulla utfall. Omisskännligt gör han sig till, kråmar och bockar, buffar mot låren som av en ren händelse, luskar oskyldigt efter reaktioner och bräker mjukt. Jag spelar oberörd trots motsatsen, ignorerar hur han lyckas väcka min uppmärksamhet, och vänder mig om. Ja, jag vänder mig om! Jag vet nämligen hur det känns när lammen tystnar, när värmen de så villigt omsluter mig med upphör, när fascinationen över min speciella karaktär har lagt sig, då blir lammens tystnad så påtaglig att kyla, is och mörker är allt som återstår….

 © Petra Pantzar